Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1846, sida 2

i beräkningen, omkring 1912 åa 20 sk. R:gs. Antar man nu, att köpmannen förtjenar 2 sk. på bvarje skålpund, så kunna de norrska konsumenterne likväl erhålla varan för tre skillingar båttre pris, än konsumenterne på den ort, der varan blifvit fabricerad. Meno, torde någon tänka, aasfsigsen; med aförevarande uppsats måtte väl dock gål ut på enågot annat, än att blott och bart gilva Stockcholmstidningarne ett vapen mer i amot sockerbrukspatronerne.n Härtill svarar insändaren: Uppsatsen shulle hafva egt rum, äfven om nyssbemälte tidningar aldrig hade uppträdt mot sockerbruks-interesset. Det var nemligen hans alsigt att ådagalägga: händerna 4) Att det i Sveriges tulltaxa existerande förbudet att införa främmande ralfineradt socker sätter de inländska sabrikanterne af denna vara i stånd att öfver höfvan beskatta allmånheten; 2) Att rassinadsocker kan i Sverige, af dervarande sockersabrikanter, säljas för 334 skilling lägre pris, än det, hvilket de nu stipulerat sor bem. vara; 5) Alt Norrmännen, hos hvilka prohibitivsystemet icke är rådande, kunna köpa en vara till vida billigare pris, än det, som råder å produktionsorten, der bem. system lyckats att göra sig gällande; 4) Alt om Norrige genom probibitiva författvingar framkallat ett lika mäktigt sockerbruksinteresse, som värt, så skulle förhållandet vara alldeles omvändt, förusatt nemligen, att Sverige för öfrigt bade en lika liberal tull-lagstistning som Norrige. 5) All vi under sådana förhållanden, som de i soregående punkt omförmälta, gerna kunde undvara både åtskilliga kapitalister och den patriotism, som de genom sin sockersabrikation ådagalägga. Shulle man vilja gå en smula djupare in i texten, så befarar insändaren, att saken komme all se ännu vida binkigare ut för sockerpattiolerne. En allmän regel i handel är den: att sälja sina produhter eller sabrikater på de orter, der man för dem kan med såkerhet pårakna ästörsta vinst. Nu säljes rassinadsockret här i Sverige (till ett pris af 23 sk. per å, men för till Norrige exporterad vara af samma qvalitet erhaller man blott 2114 skilling; alltså skulle fabrikanten på hvarje exporteradt skalpund socker förlora 534 skilling, eller den skilluad i pris, som eger rum när varan försäljes till norrsk eller svensk konsument. Men om fabrikanten verkligen gjorde en sadan förlust, så upphörde han naturligtvis all exportera sin vara, sedan ban en gang funpit, att hans spekulationer i denna väg misslyckats. Man mäste alltså antaga, alt den sabrikant, som under en längre tid sorisätter exporten af eu vara, för hvilken han å produktionsorten kan erhålla högre betalning, antingen är rent af fran sina sinnen, eller ock att han på den utländska alsättuingsorten kan å sina exportartiklar paräkna en fullt nojaklig vinst. Men är den vinst, som han å den utländska afsättningsorten bar pa sin produkt, fullt nojaktig, så skulle ban på sjeltva tillverkningsorten älven kunna salja bem. produkt till samma pris som i utlandet. Gör han nu icke detia, så blir hvarje runstycke, som han på tillverkningsorten tar ———