Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1846, sida 2

Dystra moln drogo sig ölver den gamle mannens panna. — Det är omöjligt, Rafael, svarade han, jag har denna morgon lofvat Maria åt Antonio. — Åt Antonio? Maris älskar icke Antonio. — Det är icke den arme yuglingens fel, genmålte Volpato, och hon bar endast sig sjelf att skylla derför. — Men hon kan icke blifva lycklig med en man, som hon icke ålskar, och jag säger er, mästare, ni skall lika så litet befordra Autonios som er dotters lycka, då ni ger honom en hustru, som icke älskar honom. — Diavolo, svarade den gamle mannen otåäligt, återigen samma prat om hårlek. Jag troratt de unga sjunga alla en och samma tonart. Jag ålskar Autonio icke, säger den ena. Hon ålskar Antouio icke, såger den andre. Huru kan jag vara lycklig med en man som jag icke älskar? ropar ater den ena. Huru kan hon vara lycklig med en man, som hon icke älskar ? upprepar, som ett echo den andre. Nu fragar jag er, min Rafael, kan icke sådant förvrida hjernan på en förnuftig man? Jag säger er hvad jag redan har sagt till min flicka: hon skall älska hlonom, när han en gång blifvit hennes make, — Men hon äl-kar mig, svarade Neapalitanaren, och jag henne. Vi älska hvarandra, Maestro; ni förkrossar hennes och mitt hjerta, om ni skiljer oss åt. Se, mästare, jag siar längesedan hoppats att de förtroligaste band skulle förena — er och mig. och att vi skulle tillbringa vära återstående lefnadsdagar med hvarandra. Min afsigt har alltjemt varit att nedsätta mig i Rom. Jag vet att jag en gång skall blifva den förste lefvan