Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1846, sida 2

— — ——— — de konstnär i mitt manr; ni sjelf har sagt det, och jag känner det och säger det likaledes till mig sjelf. Hvad hindrar väl att min gamle, gode mästare och jag med tiden kunna bilda ett bolag, och att jag som är hans son i konsten. äfven blifver hans son i äktenskap och kärlek ? Antcnio torde måhända blifva en större man än jag, men han blir icke er medarbetare. Han har en annan vådjobana framtör sig. Verlden är hans Rom. Gifver ni honom er dotter, så förlorar ni henne och honom; gifver ni henne åt mig, så behaller ni oss begge! — Jag kan icke, sade Volpato, jag har lemnat mitt bifall, och står vid mina ord. Ilade dui förra veckan, eller i går anhallit om Marias band, så skulle jag gerna hafva skänkt dig henne, ty jag älskar dig, som du vet, men Antonio har mitt löfte. — Om Antonio begärde er till äkta. må-tare, så kunde ni visst gifva honom ert bifall. och ingen vore berättigad, att deremot invända något. Men bör icke Maria hafva en röst, då fraga är om henne och hennes giftermål? Ni vill väl icke ge bort Marias hand utan hennes eget samtycke? Detta var mer är naturen och Gud berättigat er till. Ni vill väl icke förkrossa hennes hjerta, eller ryeka henne från en, som hon älskar, och gifva henne at en annan, som hon icke älskar ? Sädant vore förfärligt ! — 0 store Jupiter! ropade den gamle mannen i förtviflan, huru mycket får jag icke i dag horz talas om kärlek! kan då det unga slågtet icketa . la om någonting annat? För alla föreställningar tör alla förnuftsgrander har ni endast det svare; Ä ö ö