Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1846, sida 2

we —— —— 0 —Oe — ——7————— Di gamle mannen stod nu upp, närmade sig frånknogen och sade: — Forlåt, signor, att jag så föga omständligt bemöbr. Jag hade endast några minuter qvar af mitkarbetes fullbordan, och fruktade sor söljden af ell Yyrott. Tillåt mig nu fråga Er, hvari jag kan var er till ljenst. — Jagynskar laga undervisning i leckning, började srämagen. Uan tvitvel har jag den äran att tala med den berömde mästaren , Giovanni Volpato? Måstarerpugade sig. — Jag 4 jemväl en konstnär, fortfor den unge mannen. har gjort ett par obetydliga saker i bildthugger ig. hvilka berömmas öfver deras värde. En dagskall jag måhända blifva en bildthuggare, men känner, att jag först måste lära teckna. — Iecknagenmälte Volpato leende, är visserligen en Wetsegenskap för en bildthuggare. — Jag hameckna, hvad jag har för mig, sade främlingen; nh när jag försöker att förkroppsliga ett ideal, som kr öfver det, som de verkliga sormerna kring n framställa, så känner jag, alt jag är som cen sjönk utan kompass. Korleligen, signor maestro, MÅ ser i mig en simmare, som cj kan bjelpa sig Un simgördel; tag ifrån mig min modell, och jag an ej med säkerhet framställa ett enda drag. Min undervisniäåstår helt och hållet till er tjenst, svarade Volpato. bir jag be er säga mig, med hvad namn jag få illilala min elev? : — Jag heter Antssio Canova, svarade främlingen. En glådjeblixt beke den gamle mannens anlete. Han satlade otbbildthuggarens begge händer och kysste honom Romersk sed, allraförst på den ena, och sedan å den andra kinden. — Ni kan med rå påstå, att ni en dag skall blifva en bildthusgarqulropade Valpato. Jag känner edra arbelen oc edgifver icke att de blilt