De fattiges moraliska förbättring.) Lidandet och försakelsen bidraga att återföra menniskan till sig sjelf och väcka hos henne sansade och allvarsamma betraktelser. Om hom lyder denna nyttiga insisselse, skall bon med stränghet gå till rätta med sig sjelf och tillstå, att hon sorljenat den tillrättavisning, som blifvit henne gifven; bon skall låta ängrens röst höja sig i djupet af hennes hjerta ; bon skall afskaka de bojor, i bvilka lasten höll heone fången; hon skall känna, alt då hon sjunkit i moraliskt förderf genom brist på välde öfver sig sjelf, kan hon endast upprättas derigenom, att bon genom himmelens bistånd återvinver detta välde, och hon skall förstå, att motgången är just den väckelse, Försynen begagnar, for att hos henne åstadkomma denna inre förändring. Mitte då en blind och illa förstådd godhet å deras sila, som lindra nöden, icke förleda till misskännande af dessa Försynens stora lärdomar, eller förderfva deras frukter! Litom oss snanare medverka i samma anda och befordra framgången af den stränga undervisning, den fattige bör emottaga, men med den sorsigtighet och skonsambet, som känslan af vår egen ofullkomlighet och den kärlek, vi äro skyldiga våra bröder, åligger oss! Jeane de laster, som alstra fattigdom, finnes det beklagligtvis äfven laster, som alstras al fattigdomen. Dryckenskap och lättja äro de laster, som vanligast föra med sig fattigdom och elände. ben förra är på två olika sätt en orsak dertill, derigenom, att den förstör belsan och förskingrar sillgångarna; den medför äfven den svåra olägenheten at försvaga förnuftet i det don färnadrus karakteren. Uti samhällslilvets lägre kretsar, hvarest menniskan är dömd till mödosamt arbete och beröfvad själens ädlare njutningar, Slegras derigenom allt för ofta begaret ester sinnliga njutningar; hon söker deruti en förströelse för sin ledsnad och finner ett nöje i den döfvande yrsel, hon derunder erfar, under det obetänksambeten döljer för henne de olyckliga följderna; som deraf mäste uppkomma. Beklagom bennel bon har behaf af siunesrörelser: hon söker dem i pierligheter; Wtstött från det intellektuella lifvet, störtar hon sig i det djuriska. Lättjan bar till en del ofta sin grund i temperament; men den förutsätter likväl alltid et föregående vana vid sörsumlighet och en vårdlösad uppfostran. Det är i ungdomen, till oh med i barndomen, som smaken för arbetsamet bör grundläggas. På samma gång, som den då tillfredsställer det behof af verksamhet. som ligger i naturen och isynnerhet utvecklar sg hos ungdomen, belönar den sjell de bemödondd, som arbetet fordrar; vanan vid arbete blir edan I sin ordaing den andra uppfostran. len om deremot de fysiska och moraliska krastera blifvit ifrån barndomen förlamade uUti overksahet, om sysslolöshetens verkliga njutningar st vinna eit olychligt envälde och lilvets skörste alder fått gå förbi utan alt själskrafternas pänstighet blifvit underhållen och lisvad genon en lrägen och ordentlig osning, så skall arbetelcke ingilva annat än motvilja och assmak; ma finner hos sig ingen fallenhet dertill; håglöshen förer med sig liknöjdhet, obetänksamhes, oorelnS8-— ö boryckenskapen kallar ofta lättja UN sitt sällskap genom den allmänna förslaplting, som den förorsakar; lältjan å sin sida öpp! ofta dörren för liderligheten, då frestelserna mångdubbelt slörre antal omgilva den sysslolå. Begge dessa laster hafva dessutom det gemsåmt, att de antingen förutsätta eller medför: eft försvagande af den viljans kraft och välde 50m menniskan bör ega öfver sina egna hant3ar. Fatligdomen, till hvilken ÖT tvenne laster mel snabba steg leda, är ds naturliga straff; och tyckes just derigenom 19 rätta dem: den kommer att hämma dryckeus?slasten genom brist wwwtoJ——— ————— —---O-.n.sSsm owww— WW i nmnnn———L — ——— —— — —— --— —