Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1846, sida 1

2: —————— — blomstringsperiod, in i det privata lifvet, och handtverkaren blir sjelf. om och i mindre skala, en konstnär. I afseende på den nationella bildningen är det fördenskull säkerligen ett af de vigtigaste problemerna, ej blott att medverka till utbredande af vissa allmäntnyttiga kunskaper, utan äfven all sorja för, att de sköna konslerna på mångsaldiga vägar få inträde i det enskilta lifvet, så val i stort som i smått, på det att allt, som, hvad dess bestämmelse beträffar, icke är lullandadt, så mycket som möjligt må aslägsnas, och på det att det sköna öfver allt, der det med något skäl kan erhålla en plats, må bällas i akthiog och ära. berigenom skulle såkert den hogre bildning och den allmänna förädling, om hvilka det just här är fråga, mycket utbildas och befrämjas. Men hvad än man år i ständ ait göra förj att förbereda en dylik konstperiod, så måste dock det nyttigaste och våsendtligasle öfverlemnas ät geniet, hvilket icke blott i alseende på de så kallade nyttiga upplinningarne, utan ölverallt annorstädes, än menniskans säkraste vägvisare. Geniet är sig allestådes likt, och genialiska, ja tillochmed blott qvicka sammanställningar åstadkomma intryck, icke allenast derfore, att de öfverraska, utan derföre, alt själen i dem anande igenkänner densamma kombinationsförmåga, genvw hvilken de största uppfinningar ega rum. Man mäste derföre beundra geniet och tillerkänna priset at detsamma, tillochmed när det uppträder i en blott lek, likasom man under medeltiden icke allenast på valplatsen, utan äfven vid tornerspelen, beundrade riddarnes mod, styrka och dristighet. Det egentliga geniet behöfver icke på långt här så mycken tid, som vi andra, för att närma sig sitt mal; Det är hksom bevingadt och ledes dessutom af en lycklig instinkt, hvilken redan tidigt för det till en mera upphöjd standpnukt äv de fleste menniskor någonsin äro i stand att uppna. Betrakte vi, i det hela taget, lifveis utveckling nedifran och uppåt, så träffa vi hos de lågre skapade varclserna en bestämdhet och säkerbet, som vi mången gång äro frestade att missunna desamme. Vexten och insekten taga aldrig fel om sin bestämmelse; bvad dem beträlfar, kan aldrig uppstå någon fråga om ett sorloradt eller sorslosadt lif. Hvad naturen, betråssande dem, föreskrifvit, blir på det noggrannaste och sullständigaste uppfyldt. Så förhåller det sig deremot icke med mennisban. Der, hvarest fiibeten i en fullständigare form utvecklas, drager sig instinkten tillbaka. Hos menniskan fordounhlas dersore ofta det rätta och rigtiga af hennes lidelser och inses blott med möda, liksom genom en dimma; ja tillochmed då, när det blart fattas och inses, är dock utförandet deraf ofta förbundet med mänga och stora svårigheter, bvilka man stundom, oaktadt den varmaste och tedlizaste vilja, icke är i stånd att osvervinna. Det problem, som menniskan egentligen har att lösa, är väl all frön sin upphöjda ståndpunkt erballa en säkerhet i blick, som ingen hdelse kan sordunhla och en såherhet i handling, som ingen passion kan forhindra. Såttet, huru detta i slere rigtningar bör ske, lära 085 dessa höat begåfvade och liksom utkorade individer, hvilka vi benämne genier. Genom dessa tyckes en sorädlad konsidrilt ånyo lrambryta; i dem tyckas de högsta menskliga lormogenheter liksom hafva sammansmält med det af instinkten ledda naturlilvet, och de sinna i ogonblicket de skatter, efter hvilka de söka, med lika lätthet som biet finner den blomma, som ger den bästa honungen. Det är också der söre geniet, som med sin fackla skall lysa menniskan och slutligen föra benne till målet; ty likasom det, hvad beträffar det sköna. och sanna, gilves en genialisk säkerhet, på samma sått gilves det älven en, eburu långt sällsyntare säkerhet, hvad beträffar det goda. Men när sanningens och skönhetens herravälde är pesästadt. då vänder sig ögat af sig sjelf mot det