konst ånyo till det religiösa lifvet såsom det sista målet för de dödliges jordiska sträfvanden. Nalurligtvis kan denna religiositet icke leda på sådana afvägar, hvilka vi i början af denna alhandling omtalade, ty den verkar på själar, som bafva lärt att skatta och värdera allt det vigtiga i lifvet och hvilka alltså äro lika fjerran ifrån de religiosa sekternas ensidighet och ofta afsekterade förkrosselse, som från svärmarnes retliga högmod och lidelsesulla blindhet. Väl är man långtifrån att kunna vänta, det många menniskor här på jorden skola nå denna högsta punkt, eller utveckla en mångsidig, genialisk särdighet; men ett genialiskt sinne skulle det måbända dock understundom vara möjligt att med en stark och ädel vilja förvärfva sig. Själen skall oaflåtligen bemöda sig om ett öppet öga för och en innerlig kärlek till det sanna, det sköna och det goda, hvar och under bvilken form än dessa må uppträda, äfvensom en fin och säker takt för hvarje genialisk beröring. Under det att menniskan sålunda ideligen badar sig i lifvets evigt friska, genom naturen och konsten flödande källor, vinner hon äfven styrka till att oförtrutet framskrida på den rätta, till målet ledande vädjobanan. Sannolikt skall den ljusa krets, bvilken nu liksom en gloria omgifver några fi utmärkta bufvuden, i ett högre, blisvande tillstånd mer och mindre bryta fram ofver allt. Då skall ingen egentligen vara berömd, utan alla skola stå i den ljusa raden, i hvilken hvar och en förljenade att vara den förnämste, ehutu ingen enda åstundar en sådan utmärkelse. Tillochmed det mest upphöjda genie skall då gerna från sitt hufvud aflyfta strålkronan och icke längre lysa som en allt sördunklande sol, utan blott som en större stjerna bland de mindre, af hvilka dock hvar och en lyser med sitt eget ljus, En svag bild af detta må väl ock i de dödliges lande vara mensklighetens ideal, oaktadt det naturligtvis, tillochmed under de mest lyckliga omständigheter, icke här nere kan fullkomligt uppnås, MAAS EEE EE BI UPPIAR