gra betraktelse på memniskams högre bildning. V. Det gilves imellertid ett medel, hvarigenom, vida det hos individen ännu är en gnista af atur qvar, denna kan uppbläsas till en klar och sande flamma, Detta medel år Konsten. — i tala icke här, såsom förut, blow om den ntika konsten, hvilken med all sin sullkomliget dock i allmånhet är för oss aslågse och srämande och dertore ofta forfelar sin verkan, utan synneruet om den moderna, som ligger ss varware och följakteligen lättare kan fattas, amt, så vida den år al det rätta slaget, åstadomälla de sortralsligaste verkningar. Den sanna m akta konsten matte väl ock vara i stand att a smaningom utrod all ensidighet, då det just ir den, sow lår menuiskan att bringa de inre ralternas stihet i jemuvigt med hvaraudra. Liasvm lilosofien gar ut på att upptäcka det Heas enhet ocu harmoni, sa förstar älven konsten u utbreda lil, friskhet och harmonisk slullhet sver vissa detar af desamma. Oaktadt den, jervare ån vetenskaperne, esomosstast tyckes beaudla natur och bis otia sasom ett slags tecken, ued uvilka den skritver, sa bar den dock i dessa tecken en skarp blick lör det ådlaste och högsta i det stora Hela, for sjelfva den inneboende andan al detsamma, ja nodgar tillochmed stundom deana alt liksom uppstiga Iran de doda, eller, rättare sagdt: den lar oss, alt, utan nagot strangt oktpagilvande på den yttre verkligheten, lata den inre rållvisa vedersaras och erkänna det lil, som, om det ock icke alltid af den svage dodliges öga kan skönjas, duck städse och osverallt är tillstådes. Liksom genom ett slags stenograsi (i deta ords egentliga bemarkelse) lar deu oss alt kanna meningen al natur och bistoria och ilar hastigt mot det mal, hvilket vetenskapen endast langsamt närmar sig. Derlöre loresaller det alven hvar och en, som sett, uppfattat och nå känt ett äkta konstverk, när ban sedan undersoker sin sinnesstämning, likasom om en flik af isis-slojan hade blilvit lyttad för hans blick, eller likasom om en del af den sorsvunna eller honom omgisvande naturen; eller al hans eget inre, hade blifvit uppvackt från de döda och ikladt sig en soryngringens form. Men på samma gang som Konsten salunda kan kalla det döda till lif är den älven mählig al att bryia pokstalvens sjettrar, förmär den älven att underhalla och ull en bog flamma underblasa den väckta lifsgnistan, tala till kånslan, rena begreppen, elda inbillniagskrasten — med ett ord: sorädla hela var iure menniska och soljakleligen bringa oss den hogre bildningens mal allt närmare. .. Hvad vi här ofvan halva framställt, gäller måhända allramest om skaldekonsten, men säkert äfven om alla de andra sköna konsterna, hvarvid vi tillika anse oss bora anmärka, alt de of samtligen, ehuru i mer eller mindre mån, verka på ett poetiskt sätt; iy likasom hvarje vetenskap har sitt slags filosofi (genom hvilken den egentliga lilosofien dock icke varder ofverflödig), på samma sält gisves det vål ock en egen slags povösi, sö ämutgor det väsendtliga i en hvar af de skona honstetrna. Det är litt att inse, att vi i denna asfhandling hitintills nafva talat our en bildning, bvilken blou få huuua ernå. Det skule derföre icke vara godt, om det ej vore sörjdt för genvägar, på hvilka man kunde närma sig målet, om man ock icke är i stånd att fullkom igt uppnå detsamma. Så t. ex. kunna de komma mycket langt, hvilka, begåfvade med ett godt naturligt forstand och ett för det sköna alltid öppet sione (om det egentliga egenlliga geniet tala viicke här) sträfva, att allenast med konstens tillhjelp utveckla: sina iuneboende själskraster. Osta sillochmed tyckes det som om just desse skulle kunna hinna vida längre, än sjelfva vetenskapsman2 Ai UumuUsHL dam cam r med afseend