Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1846, sida 1

samma. Delta är i synnerbet förhållandet uti djurens skapelsekedja, och utan att. med en och annan al den nyare tidens filosofer antaga, alt det är guddomen sjelf, som befinner sig uti en utvecklingsperiod, har man dock full och grundad rätt att förmöda, att det är något mycket betydelsesullt som i naturen sträsvar till sin utveckling. Af detta naturens bupphorliga, ehuru langsamma sramätskridande stöta vi esomoftast på ganska märkbara spår, synnerligast i den så kallade urverlden, i hvilken den vid hvarje steg af sin utveckling esterlemnat skapelser, vare sig stenar, verter eller djur, liksom till et vitmesbörd om, att den ännu icke hade bunnit längre: Men framåt ilade den dock, oupphörligt, stundom tillochwed såtminstone säsom det förefaller oss) på asvägar till sitt mål: nemligen från dod till lif, srån dvala till vakenhet, srån en konvulsivisk, ogonblicklig verksamhet till en fixerad, genom en mängd olika generationer sig förädlände individuolitet. Uuru nerssystemet, själens finaste organ och i ölverensstämmelse dermed sjelsmedvetandet och själslormö-enheterna utvecklas i samma mån djurarterna närmar sig menniskan, derom underrätta oss lysiologien och den komparativa anatomien; och om man för öfrigt än icke kan neka, att det understundom från den högre verlden ned i den jordiska näturen fäller liksom en gnista, hvarigenom det organiska såties i stånd alt böja sig öfver det vorgäniska; det menskliga öfver det djuriska; så mäste man dock åtuinstone tillstå, att den lägre naturen bildar en kroppslig symbolik om hvad som i en bögre sser andeligen utvecklas. Utom alla dessa vetenskaper skulle man kunna. uppråkna mångfaldiga andra; som; med afseende på menniskans högre bildning, äro af stor vigt, t. ex. mathematiken, som bildar den fasta grundval, på hvilken naturläran hvilar, och öfverbufvudtaget kan betraktas såsom en på den kroppsliga verlden använd logik; hvilken på mångfaldiga sätt skärper och utvecklar själssormogenheterna. Å en annan sida åter äro de moderna spröken af mycken svigt, emedan de äro de kroppsliga formerna sor nationernas själsutveckling, o. s. v. Men oaktadt vi här halve uppräknat några af de vigtligaste vetenskaper, på hvilka den högre bildningen kan grundas, så gifves det dock (såsom vi ålven förut hafve anmärkt) endast få kunskaper, hvilka, såsom blotta ämnen betraktade; med afseende på den högre bildningen åäro alldeles oumbärliga; sormelt tagna äter kunna de deremot alla bidraga dertill. Ville man tånka sig ett annat lis, i hvilket de fleste jordiska vetenskaper förlorade sin betydelse (och man vore väl näppeligen i stånd alt tänka sig det annorlunda) så kunde dock den kraft, som själen har vunnit, den klarhet, bestämdbet och geundlighet; som den sig förvärfvat; knappast anlagas försvinna, eller helt och hållet förlora deras värde. Men lika så litet klinna vä! de sanningar upplösa sig i ett intet; hvilka ligga till grund för alla enshiltheter, och som derföre måste antagas vara af en varakhligare beskafsennet än dessa. Uuru sigtigt det i allmänhet är, alt icke blifva stående vid det materiella, utan svinga sig upp till en högre ståndpunkt, visar oss allrabäst Empirikernes soredomen: dessa blifva nemligen, så snart de väga att afvika från den vänliga sträten, just i brist på ett högre rättesnöre, de största fantaster, ja de egentlige projektmakarne i vetenskapernas vidsträckta rike. Af allt; hvad här ofvan blifvit anfördt, följer, alt det med afseende på värt systemäl blott gisves en method, efter hvilken vetenskaperna kunna behandlas, nemligen efter den filosofiska, som härleder allt ur vissa, bestämda principer, af hvilka sedermera det öfriga soljer. Man talar sålunda om en konstens, historiens, naturens silososi. Denna filosofi är imellertid icke något allmänt, som alla vetenskaper bafva gemensamt;