Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1846, sida 1

la känner äfven nutiden; den drifves till naturvetenskaperne, liksom af ett inre bebof;, dess ynglingar inhemta dem med. begärlighet; det bar utvecklat, sig en drift, som gör sig gällande öfverallt, — en andelig fordran, som icke kan tillbakavisas. Densamma inspiration, som en gång väcktes genom återupplilvandet af; den klassiska litteraturen, är nu på vägen alt ånyo väckas genom betraktaodet af naturens vidunderliga rike. De utomordentliga revolutionerne i skapelsens första stadium, naturens olika fysionomi i dess olika utvecklingsperioder, de olika djur-, vextoch sten-bildningar, som beteckna dessa, vinna interesse såsom kolossala utkast, hvilka det stundom väl har sina stora svärigbeter att tyda; men som dock innehälla rika och vigtiga lärdomar. Lat ock vara, alt vi endast kunna stafva oss fram till dessa lärdomar; hvem vågar väl dock, påstå, att denna stalning, deuna hopläggning, tills vi kunna finna en mening i den stora skapelseboken, icke hör till menniskans högre bildning? — Men är nu verkligen förbållandet sådant, att det för menniskans egen vårdighet är nödvändigt att halva ett öppet öga och sinne för jordens ut: vecklingshistoria; så behöfver hon, för att erhalla dessa, en mängd förkunskaper, och då mäste undersökningen af de henne omgisvande natursoremålen blifva henne vigtig; den organiska och oorganiska verlden måste af henne bade med hänseende till deras skiljaktigbeter och deras sammanhang öfverskädas; det vill med andra ord säga: en ölversigt al naturvetenskaperna i alla deras olika utgreningar blir för henne nödvändig, så vidt bon vill vara, hvad boncbör vara: sannt och verkligt bildad. aMeno, vill man måhända invända, chvad ahafve vi som betryggar oss denna otversigt? alluru kunna bringa ordning och sammanhang ai allt, hvad vi skåda? Beständigt hopa sig nya gämnen; nya stenarter, nya djurslag, nya vexter, anya sandkorn läggas oupphörligt till den stora amassa, som redan förefinnes. Varseblifver man sån då och då eu skymt al ordning i all denna amängsald, så försvinner den dock snart i ett akaos af enskiltheter. Len fackla, som naotursilososien tände, var ett irrbloss, som bleknaade och blef osynlig i gryningen; blotta ämnet, asom dock för oss icke är det vigtigaste. hotar dånyo med att vexa oss öfver hufvudet; det okändliga hafvet botar med att vilja uppsluka den adjersve seglare, som gör sig ut på detsamma. apå hvad sätt skola vi rädda oss, om icake derigenom, att nu, som i fordna dagar, emellan oss och de oolande vägorna sätta alibnöjdhetens och okunnighetens förmur, all läata vind och vågor sköta sig sjelfve och gå deoras gäng, som de sjellve vilja, utan att akta på desamme?y ÅÄnnu en gång: icke sör alla dessa enskiltheters, utan för något högre och vigligares skull: för de lagars, det sammanhangs, den djupa harmonis skull, som råder i det stora Hela, är det som vi här anbefalle ett flitigt och noggrannt studium af naturen. Det är längt ilran, alt de nyare iakttagelserna, såsom man dock understundom påstått; bafva fördunklat föresltällvingen om denna harmoni; de hafva tvertom i hög grad bidragit att reda och bringa ljus i densamwa. I samma Mån som å ena sidan mångfalden tilltog, i samma mån sunno vi å andra sidan nya och tydliga bevis på att särskilta, stora naturlagar ligga till grund för det helas bistånd och sammanhang. Till och med i de lägre aldelningarne af naturen förenar ett hemligt band, en dold drägningskraft; de kroppar, som icke blott tyckas vida skiljda från, utan äfven motsatte hvarandra. En betydelsefull verksamhet; en aning om och ett sträfvande till lif och individualitet bryter då och dä, ofta när man miast förmodar det; fram i den så kallade liflösa materien,; likasom ett förebud för något högre, bättre, ädlare. Den lägre naluren pekar ständigt mot en högre; ja stundom tyckes den i sig sjelf, ehuru ännu i anlVaalrIAI fillötan I jia-Nang Vd SEE I BEE Pr