alla sin rol I täanhelagarne, och icke blolt I vetenskapernas, utan äfven i själens högre sordringar. Det mäste då äter sinnas en vetenskap, som gör dessa till föremål för sina undersohningar, och det är den egentliga silososien (logik och metafysik) till hvifken psykologien och ethiken äfven i allmänhet räknas. Den egentliga silososien tager imellertid sin början sorst der, hvarest hvarje särskildt vetenskap liksom osverskrider sina egna gränsor och aslågger sitt individuella föreställningssätt, för att förena sig med de öfrige i eu högre, vetenskaplig öfversigt. Visserligen tillkommer det den högre bildningen, att, så myckel (möjligt är, tillegna sig denna och liksom besliga vetenskapens högsta fjelltopp, från hvilken denna öfversiat först kan blilva fullständig; men det är dock blott få dodlige förbehållet att uppnå detta höga mål. Men om äfven alla dessa fordringar hafva blifvit tillfredsställde, så selas det dock ännu nägot, bvilket tillochmed i vissa alseenden kan kallas del vigtigaste. Vi fårliknade nyss filosolen med en man, som bestiger ett högt berg, hvarifran ulsigten ofver det omkringliggande landet väl blifver större, men hvarifran man likväl kommit himmelen blott obetydligt nårmare. Dessutom ser man från bergets högsta spets endasi konturerne af omgisningarne; lilvet förlorar mycket al sia sollhet, andedrägten blir tung, och den eviga snön kan icke, oaktadt den har ljusets förg, ersätta de lägre nejdernas grönskande lunder och sköna, blomstertika ängar; sjellva himmelen på dylika bergstoppar får ofta en anstrykning af något svart; stjernorna tyckas träda längre tillbaka; med ett ord: man mäste lika mycket forsänas öfver som beundra dem, hvilka känna kraft och åstundan att bestiga sädane höjder. Öfver hufvud tagel tillaommer idet den verkliga bildningen icke aller s( att känna det hela theoretiskt, utan äfven praktiskt. Man måste nödvändigt leva met sin tids menniskor, följa deras sträfvanden samt lära sig rätt uppfatta och vårdera dem och deras värs. För att som sig bör kunna göra detta, är det dock icke nog, att man innebar en massa theoretiska kunshaper; ty hurn ofta ser man icke den allradjupaste och mest vidsträckta lärdom vara belt och hållet ofruktbar i det praktiska lifvet. iluru ofta ser man icae dem, som hänna allt, ända från cedern till isopsbusken, från kondoren till myggan, från megalosauren till qvalstret, bete sig alldeles som okunniga barn när det gäller att förklara något, som ligger dem allra närmast? Huru ofta bar man ej funnit, att män, som, så att säga, kunna hela verldshistorien på sina fingrar, saknat nästan all menniskokännedom, och att larde, som sörträllligt kunde sistva besked om hvarje betydligare minnesmärke från forntiden, föga eller intet kände till det land, i hyilket de bodde och, när de lemnade sin Anderkammate, lihnade ljusskygga soglar? — Allt detta och mera dylikt visar nogsamt, all de kunskaper, som aflänsna menniskan från lilvet, icke äro stort bättre, ån de skuggestaller, hvilka, enligt de gamles mening, bebodde underjorden och blott voro tomma valnader al ett lil, hvars väsende och existens redan för länge sedan försvunnit. Bästa medlet mot denva skucatilvaro har man trott sig finna i sällskapslitvet, och nekas kan icke eller, all hvarje ensidig Sysselsättning derstädes, aminstone för en til, afbrytes; alt man genom sällskapslilvet tyches ut ur sin stationära idekrets och sar det af de mest olika åäsigter och meningar, samt att en allmän och fri konversation tyckes vara synnerligen samplia alt al själen meddela denna smidiahet och spänstighet, som ger den förmåga all röra sig i flere olika riatningar. Men för all beständigt kunna halla jemnvigten mot verkningarne af ett ensidigt och hardonckadt stodium, mäste sällskapslilvets elementer vara blandade så, att ett lefvande och lärorikt, icke elt pedantiskt eller vuig ist, utbyle al a so 2