Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1846, sida 1

nit, plägade detta vidunder göra sina utfall, väpnad med den förfärliga stridsklubban och spjutet, som alltjemt gjort de krigiske Mangeanerna till fruktansvärda fiender, angripande unga qvinnor eller barn, dem han släpade till sin kula, för att dermed förse sig försina glupska måltider. Mänga afderas söner och döttrar hade salunda hemligen försvunnit, och Mangeas fåder sökte förgäfves utfundera orsaken. Den ene efter den andre hade gått till älsklingskällan med eqet söta vattnet, hvilket uppvällde från den öfver sjön hängande kullens sida, utan att de återkommit. En af dem, favoritdotter af den gamle Robulla, en höfding af första rangen, hade gått bort om aftonen, och syntes göra sin vanliga promenad långs kusten, men från den stunden var hennes faders hus en ödemark: hans sångfågel återvände icke mer till sitt bo, och man hörde sedan icke mera utaf honom. Folkets vidskepliga farhågor vaknade nu fullkomligt, och af fruktan att falla i hin ondes eller någon af hans utskickades försåtliga snaror vågade de sig icke utom tröskeln af deras egna hyddor. Endast slafvarne tillätos att gå utom byarnes gränsor, och detta blott om dagen, för att hemta vatten från källorna eller ved från kullarna. Detta gynnade kannibalen icke litet, och det dröjde icke länge förr än han kom underfund med Mangeanernaallmänna förskräckelse. Han såg dessa mäktiga höfdingar och krigare, som så ofta hade fört honom till striden, öfverväldigade af fruktan, och, såsom qvinnor, innesluta sig i sina hus. Djerfvare genom denna nya framgång, och måhända längtande efter någonting mera kräsligt, ån hvad slafvarne kunde erbjuda, rusade kannibalen ut en natt, väpnad med sin klubba,