a nyktrare; trelnad och glädje tycktes börja nfinna sig hos dessa stackars menniskor. Tvänwe andra af Föreningens ledamöter bidrogo äffen, efter erhållen kunskap om förbällandet, ill deras hjelp. Genom sadrens ordentligare efnadssätt, tillika med modrens, genom Frunimmersföreuingen beredda, tillfälle till arbetsörtjenst. fingo barnen börja begagna skolan. DÖ, styCkfös. arta sig väl. Forliden host flyttade Jenna samilj till ett annat distrikt. Hustrun rälläde jag en gång sedermera; på tillfrågan, furutdåras bergning var, svarade hon med utpyck VE yttersta glädje: Gud ske lof, nu SL rik. Mio man har öfvergilvit all supa: vi hafva baft arbete, och nu ämnar jag mig till qvarnen med en balfspann råg ull bröd. denna hustru tröttnade alldrig alt utgjuta sig i tacksägelse och välsignelse öfver Föreningen, utan hvars mellankomst hon ännu kanske varit i samma olyckliga belägenhet, som förut. 4 — yEn gråkall morgon i Mars månade — beråttar en annan birektris — ogick jag ut att söka efter några af de fattiga hushall, som stodo upptecknade på min lista. Uti ett lågt hus vid en gränd såg jag tvänne små barnansigten in på rutan af elt fönster, bvars ena lucka var tillskrufvad, för alt dölja det söndriga glaset. Jag sökte dörren till rummet, men som nyckeln var ur, och barnen icke kunde öppna den innanför, återvände jag till fönstret att se och tala till dem. Det var två små flickor, den ena 6, den andra 5 är. Båda syntes magra, småvesta, trasiga, orena och blåfrusna. Då de icke kunde svara på mina frågor, gick jag till en annan sida af huset och träffade en madam, som höll brödförsäljning. Jag frågade henne ester föräldrarne till barnen som sutto i nästa fönster, och sade henne, att jag var ett af de fruntimmer, som förenat sig om att se till de behöfvande och esterfräga, huru de möjligen skulle kunna hjelpas. — yÅh, de få så mycken hjelp, så att det är alldeles förmycket — stryk sknlle de ha, 4 utsor hon med bitter harm, samt berättade, huru det solk, som rådde om barnen, kitades och trätte långt in på nätterna, så alt hon, som låg vägg om vägg med dem icke fick solva, hvarsöre de ock skulle i dessa dagar flytta. Jag efterfrågade den tid, då barnens moder brukade vara hemma, och gick åter dit före kl. 8 följande morgonen, samt lyckades då att träffa henne. På frågan, om bon icke ville låta de sma slickorna gå i Småbarnsskolan, som låg helt nära, klagade bon öfver brist på skor och kläder, samt medel till den ringa afgisden. — Mannen hade på flera veckor icke bidragit till deras underhäll med mera, än en enda tolfskilling. För att se, om bon ville göra något sjelf, bad jag henne tvåtta de plagg barnen bade, samt sade, att bon kanske kunde få någou bjelp för det öfriga och lofvade snart komma igen. Jag hade föresatt mig att tala om den nattliga ofriden, men ville förut vinna hennes förtroende. Nästa gång jag infann mig bade hon gjort hvad hon lofvat. Jag skickade då den 6-ariga flickan i brödboden, för att i hennes frånvaro få, rörande makarnes sammanlefuad, forska, räda, förmana och varna så godt jag kunde. — Sedan, vid sammanträde med mina biträdarinnor, då jag mellan dem utdelade de hushall, som voro i mitt distrikt, tillsollo dessa små