Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1846, sida 1

tills helt nyligen, af en folkstam, vid hvars namn barnen af densamma, genom evangelii predikan befriade från det grofva afguderi, hvari deras fåder i flere århundraden legat försänkta, skola rysa af fasa. När man på den kristna sabbaten hör ljudet af den till gudstjenst kallande klockan, och ser tusentals vandrande upp till ett kristligt avdaktsställe, hvem skulle väl då kunna tro att desse vore afkomlingar af en grym kannibalstam! och likväl var, för tjugo är sedan, en Morai, eller plats der menniskor offrades, på samma ställe, hvarest denna nätta och rymliga, med klocka och torn försedda, kyrka nu är belägen! På höjden. till höger om det hus, som numera bebos af en kristen missionär, höllos deras vilda Hoolah-hoolas och gästabud med menniskokött efter deras återkomst från segern öfver deras fiender på Wateoo. Huru mänga bland dessa åldriga män, hvilka nu blanda sig med den hop, som talrikt besöker denna kyrka, hafva icke deltagit i dessa rysliga måltider! Men, sadant tillhör numera det förflutna: solen har uppgätt öfver Mangea, hvars moraliska öken blifvit blomstrande som rosen, och den täflar numera med denna i naturlig skönhet. Man talar numera om kannibaler såsom någonting sållsamt, och det är denna berättelses föremål att omtala utrotandet af den siste bland dessa vidunder genom dess eget folks händer. Nåra intill kusten på öns södra sida åro en mängd djupa hålor, som stå i samband med hvarandra, samt endast från sjösidan äro tillgånglige. Dessa visas såsom tillhäåll för den siste kannibalen. Härifrån, och långe sedan bruket bland hans landsmån försvun