Arbete och Lösdrifveri. (Ur de Arbetslöse, af Onkel Adam) Arbete är noje — overksamhet är plågsam. Man skall ej förstå mig, hvarken de, som ej beböfva arbeta, eller de, som ej vilja det; ingen af dem skall finna att arbete är nöje. Lätom oss likväl gå tillbaka till naturen och ej efter våra vanor, vära hugskott skapa oss theorier öfver menniskans bestämmelse eller arten af hennes passioner; menniskan vill arbeta, i hennes natur ligger ett djupt behos af sysselsättning, som blott tvingas till slummer, men aldrig dör i hennes själ. Barnet följer, utan att tänka derpå, således inslinktmessigt, utan att dermed förknippa begreppet ändamål, sin natur och är i oupphörlig sysselsättning. Vi le ät dessa arbeten, som lörefalla oss så onytliga, så utan ändamål; men barnet bygger dock sina korthus, lägger smäåstenar i symnetriska ringar, gräfver sina minor i sandhogen och är så beskäftigt från morgon intill qväll. Detta lekverk är ingenting annat än brodden till det reguliera, det nyttiga arbetet, som öfverskyggar verlden ; det är ingenting annat än groningen af ett frö, som tidigt vaknar i menniskosjälen, arbetets sro. Men denna brodd sörtvinar snart äter, och just da barnet öfvergår från naturtillstandet till samsundslilvet, vissnar arbelslusten och lätljans berravälde inträler i sin sulla krast. Det är naturvidrigt; all förstöring af kraft är naturvidrig. Vi halva således orätt, om vi tro, att begäret efter hvila är det ursprungliga och alt begäret efter sysselsättning betingas al blotta känslan af behof; det finnes egentligen ingen hvila; ty det vi beräkna med värt arbete, är ej att nå rättigheten att vara overhsamme, utan endast att en gång få en ännu vidsträcktare krets for värt arbete. Och dock tränger öfverallt lattjans gilt in i familjerna; hos de mäktige. under formen af förströelse, bos de arma under formen af tiggeri. Barnet lättjas aldrig; både den rikes och den fattiges barn syssla ifrån morgon intill qväll och leka, som vi kalla det; men då förståndet intager instinktens ställe, då börjar lättjan, då blir barnet hoglost och förlorar arbelets nöje. Om vi söka ester ett hvarföre? finna vi, alt arbetslusten fortfar ända tilldess begrep