pet om elt ändamål, en verklig och ej blott imagiberad nytta förknippa sig dermed; då först blir arbetet vidrigt och detta derföre, att det upphör ati vara fritt, att det blir en lärdom, som trånger sig på oss ulilrån, i stället att vara blott en lek, som vexer fritt och otvunget ur vär egen nalur. Våra seder, vära samhällsidger äro orsakerna till detta sorhallande; arbetets frö måste skötas som ett annat, om det skall lelva. När det gror, dör det lika säkert, om vi lägga det för djupt i mullen, som om vi låta det ligga ofvanpå utan betäckning; vi se här bilden af de begge motsatserna : tvängsarbetet och dagdrilveriet för barnen. Det förra skapar lättingar, som jaga efter förströelse, så snart tvånget upphör, och det sednare lättingar, som aldrig slagit rot i samhället och således ej tillhöra det. Men lat arbetets frö utveckla sig fritt, gif det betäckning, då dess brodd vill torka bort, men qvåf det icke under massan af kunskaper och reglor; låt det otvunget följa sin natur och slå roten nedät och böja kronan uppåt, och det skall frodas och vexa. Hela konsten ligger således deri, alt småningom gifva barnets lek ett ändamäl, att småningom förknippa nyttan med nöjet, att, med ett ord, reglera den oregelbundna kraften och lata den lopa inom de banor, som samhället eger. bet finnes naturer, som gå utom alla banor; men var då öfvertygad, alt de också mäkta skapa sig en egen. Men lör detta åndamal mäste man med kärleksfull blick följa barnets lek — och hos alla skall man röja ett anlag, en lust för något. — Linnå sorskade redan som barn i naturens bok ; man sörstod honom, icke, man ville tvinga honom; men till all lycka egde han nog kraft att spränga alla binder och, till trots för sin kloka samtid, gå sin bana fram till ododligheten; manget annat barn röjer stora anlag, men i en rigining, som ej dess omgilning anar — och anlagen qvälvas, kulvas, förstöras; arbetslusten kan ej andas af brist på lisslust, och den dör eller fortsätter ett tvinande lif. Så dodas nöjet af arbete, den lust att leka, som, om den sar den rigtning den bör så, sortsar att vara lek hela lilvet igenom, och detta sker både hos den rike och den fattige, derföre att barnet ej sar tillfälle att försöka sina krafter i många rigtningar, ej får tillfälle att leta sram det arbete, som skulle bli dess lekverk, dess ära och dess lycka för heia lifvet. Den rikes barn får ej nedlata sig till något annat arbete än det, som står i harmoni med söräldrarnes stånd, och den fattiges barn far ej tillfälle att välja, utan kastas af nycken eller slumpen till något, der det oftast ej passar eller öfverlemnas åt lättja just vid den tidepunkt, då det borde få sin rigtning. bå komma de äldres laster och hviska i den oerfarnes öra om njutningar, och det följer blindt exemplet — och letar ej längre efter sitt lesnadsmål. Se der lösdrifveriets bistoria i få drag. le na Rs