der enahanda förhållanden är det sannolikt, att intet folk i verlden skulle i bildning, i själsförädling, i konstsullkomning hafva gått längre, än Grekerne; men hvarföre skulle det icke kunna vara . möjligt, att ännu lyckligare förhallanden kunde inträffa? — När rosen har utvecklat sina blad och en liten tid visat sig i all sin blomsterprakt, så bleknar den; det ena bladet efter det andra vissnar och faller till jorden. På samma sätt gick det äfven i det gamla Grekland: när dess folk bade uppnått den höjd, som de i följd af deras andeliga lefnadstullhet på den tiden kunde hinna, blefvo de stående och esterbildade de verk, som de forut hade skapat. Men esterbildningar, huru förträffligt de än kunna lyckas, äro dock icke detsamma som originalerne. Konstens sol sjönk allt mer och mer, tills hon slutligen nedgick under borizonten. Tillochmed aftonrodnan blef allt blekare och blekare. Sidant måste ock, enligt natureus vanliga ordning, förhållandet med allt ändligt, allt förgängligt varda. ben kraft, som icke tilltager, måste nödvändigt slutligen mattas och a ftaga. Döden, som är en protest mot allt lif, hvilket, utan alt vidare utvecklas, sträsvar att bibehålla och likasom förstena sig inom en viss krets, uteblef icke eller i Perikles, Aristoteles, Platons, Sokrates och Demosthenes sädernesland. En dylik förstening skulle ännu fortare och utan någon lörutgående blomningsperiod träffa hvar och en, som, i en längre framskriden tidsålder, än Grekernes, så ville göra vald på sin natur och sin ställning, att han allsintet ville hafva att skaffa med den tid, i hvilken han lefde, endast för att förlora sig i beskådandet af deras idrotter och konstverk. Talrika exempel härpå saknas icke, och det är äfven, såäsom vi vete, längt ifrån att grekisk natur, grekisk formskönhet och grekiskt behag utbredt sig öfver deras lif, hvilka för det forflutna uppolfrat den tid, i bvilken de lefvat. Tvertom: avad Grekerne skapade med frihet och originalitet, hafva desse framalstrat med konstladt och slasviskt pedanteri. De hafva genom sitt strälvande ester isolering ställt sig sjellve utanför naturen; för en förfluten tids konstsulländning, hvilken de aldrig kunde ernå, hafva de uppoffrat all den rikedom, som det närvarande dem erbjudit; ja, icke så sällan bar man tillochmed, hvad dem beträffar, sett den motsågelsen, att de i en alfekterad stil hafva berömt Grekernes naturligbet, under sormlosa perioder hyllat deras konstform och derigenom indirekte brutit stafven öfver sig sjellve. De deremot, som förstodo att bringa det förflutna i harmoni med det närvarande och den öfriga naturen, samt i synnerhet begagnade forntiden såsom ett medel att skärpa deras blick och utveckla deras omdömessörmaga, med afseende på det närvarande, desse sporde naturligtvis belt andra verkningar af deras studier. De af Grekernes härliga skapelser, som bibehållit sig till våra dagar, äro liksom ett slags naturprodukter, srambragte af en säker instinkt, eller ätminstone med en sällan felande takt. Det är denna säkra takt, vi bore söka förvärfva: likasom Grekerne drogo nytta af sin erfarenhet, så böre älven vi draga nytta af vär; densamma fulländping, som de inom deras mera inskränkta krets visade sig kunna uppnå, böra vi söka att uppnå