Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1846, sida 1

visdomen, till hvars anhlagare och domare hon, utan att förstå det minsta af densamma, tror sig kallad att vara; bon blir da lätt en svärmare, en fanatiker, hvars andliga högmod tittar fram ur hvarje som, hvarje bal på den lanta bamjukhetskåpan; bon brostar sig af ett inbilladt ljus och pockar på nadegåsvor, af hvilka hon icke eger nägra; heunes passioner retas äfven lält bäde formedelst lättsivnighetens ban och de mera iunsigtlulles motstånd; med eti ord: bon är så längt ifran att framstå i ett rent och himmelskt ljus, att hon suarare besinner sig, om ej i sullt mörker, så dock i djup skymning, och ofta omedvetet sores till ett mal, dit hon minst al allt förmodade sig komma. Men shulle hon ock vara i besittning at den ådlare kralt i viljan, som satte henne i ständ att motstå denna passionernas hastiga ström; så ledes hon dock lätteligen att alsondra sig sran den ofriga verlden, att föra ett erewmitlif, eller drisva ett sektväsen, som just medför sådana olägenheter, som dem, om bvilka vi nyss talade. Likasom vissa djurslägten genom ett krafternas beständiga aftynande och ett gubbaktigt utscende mäste umgälla, art de på ett alltför lagt steg i skapelsens stora spiral framträda med menniskolika anletsdrag, — på samma sätt mäste äfven anhängarne al dylika sekter esomoltast antingen medelst ett religiöst santasteri, eller medelst ett sig genom nedslagenhet rojande hallmedvetande al deras andeliga tråldom, umgälla att de alltsor tidigt, med alltför liten erfarenhet och med alltför oolvade krafter, tro sig kunna uppäa sullkomlighetens mål. Det himmelska, lifvets ändamäl och det llelas inre sammanhang och harmoni sorstås väl i allmänhet rätt först då, nar man förut erundligt har lärt känna det jordiska och specialiteterna af det Hela. Detta insåg man äfven tidigt nog; hvadan man sökte att gifva den religiösa bildningen en motvist i den klassiska litteraturen, hvilken verkligen också synes ganska lämplig såsom ett supplement tilt densamma. Begge fordra de väl att vi uppossra vår egoism för en id; men den enas ide skall realiseras redan här på jorden; den andras deremot i synnerhet på andra sidan grafven. Den ena manar själen till frihet och kraft i handling, den andra mildrar dess trotsighet medelst en lugn resignation. Den ena insjuter hos oss en ädel sjelfkänsla; den andra inplantar i oss ödmjukbetens stilla dygd. Den ena sträfvar att åt det närvarande vindicera dess fulla rätt, att sorhärliga ogonblicket med en glans, som trotsar tidens makt och ännu efter ärtusenden sortvarar;