Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1846, sida 2

det stod knappt mera till at skymta stranden genom töckenslöjan. De begge männen sågo på hvarandra, Spanjoren lugnt och allvarsamt, Holländaren spefullt och hotande. — Det skedde alltså, — började skepparen, — att kort efter den af Don Felix Montdragon anförda spanska härens ankomst till Holland, en Spanjor af hög börd, officer vid hans katholska majestäts armee, fattade böjelse för en ung, skön flicka, som med afeky och fasa tillbakavisade dessa hyllningar af en fiende till hennes land och tro. Alla förförelsens använda konstgrepp, hvilka kärleken ingafthonom, för att besegra den oöfvervinnerliga motvilja, som ban uppväckte hos den holländska jungfrun, förblefvo fruktlösa, och tjenade blott att ännu mera stegra hans tygellösa lidelse. Da erfar han en dag, att jungfrun flyktat till en istad. som, belägrad afen korps spanska krigare, blott förmår att hälla sig ännu nägra få dagar. Nu lemnar adelsmannen, röfvaren ville jag säga, sin post, flyger till den lilla staden, som Just da stormas. och här under alla en med storm eröfrad stads skräckscener skändar han med vald en svag qvinna, som med bittra tärar och snyttande slämma besvär honom vid det heligaste att afstå frau sitt onda uppsat .... — Detta är en ganska alldaglig historia, — afbröt honom Verdugo; Jag sjelf i Neapel... Hör mig till slut, herre ! invände skepparen. — Jungfrun hade en bror, Spaniens förskräckelse, hvars flagga han ofta förödmjukat; en bror. hvars hela lif blott var en följd af det bittraste hat emot hans fiender, och som outplänligen förföljde och nedgjorde Philips bödlar. Det är väl onödigt att tillfoga, alt denna hans syster vederfarna skymf ännu mera stegrade den brännande törst efter hämnd, hvilken förtärde honom., Hämnden behöfver icke först en kastiliansk sol. Äfven under Nordens bleka himmel