Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1846, sida 2

tt— ————— ————— — Ä — —— —————— 4 väckte en liflig erinran af deras sköna tåderneslands Spanieus glödande -ol; harmlös glädje lyste ur deras mörka ögon; förgätet var det nära förestående obevekliga ödet; försvunnen för deras blickar den hemska skräckbilden af döden — af en under deras fienders bittraste hån och gäckeri langsam och qvaltull död. Höljd i en mörk fiskartröja, spatserade Herman, forsänkt i tankar, upp och ned framför tältet. På hans panna stod att läsa en beslutsamhet och ett mod, som af ingenting kunde skakas, men som borgarkriget förvandlat i vildhet; dock förlorede hans blickar i stränghet hvare gång de hvilade på gruppen at de kring ellen lägrade Spanjorerne, hvilkas skuggor, som al det starka eldskenet erhöllo en anstrykning af ridt, bildade förunderliga och sällsamma figurer på tiltets hvita linneduk. — Död och helfvete! Hvarför har nan skonat dem ? Att döda dem efter striden är bidelns arbete och icke mitt, och dock måste jag fatta mitt beslut ! — mumlade han för sig self, i det ban med raska steg gick till tältet. — De bland er, som vilja tjena de förenta provinserna, äro fria, men de andre kasts i hafvet. I bafven 5 minuters betänketid! Fangarne sågo på hvarandra liksom fötrossade, Herman ätertog sin högtidliga, lugna oromenad , liksom om intet af hans steg på-kydade, vore det ock endast en sekund, det ögonblich som hade att afgöra öfver 10 menniskors lif och död, Allt var tyst och stilla. Det holländska nanskapet afbidade med stum spänning slutet pålenna tystnad, som läg centnertung på allas hjetan. Spanjorerve hade närmat sig hvarandra — velat AR RA EA