LITTERATUR. I. Soldatlifvet i Fredstid. Af F. W. Hackländer. Ölversätining från Tyskan af II. E. von Normann. Gtheborg, C. M. Ekbohrns ossicin, 1846. — 268 sidd. in 8:vo. Pris: för Subskribenter 1: 16; för köpare 1: 24 b:ko. Det här ofvan omförmälta arbete utkom redan i Maj manad innev. är i bokhandeln och bar redan hogst fördelaktigt blilvit anmåldt i slere al vara mest lästa tidningar. bet kunde val alltsa tyckas som om en anmälan af det. samma från vår sida komme temmeligen post festum; men icke desto mindre vilje vi våga en sadan. ben väg på alitteraturens stora allmanninge, hvilken sorsattaren valt, är, åtminstone hus oss, då man undansager ett par rigtningar ditat at Wilh. von Braun, alldeles ny; foljakteligenv okänd, och till soljd deraf åter så mycket mera lockande. Mången torde måhända sorestalla sig, att om asoldatlifdet i fredstida vore föga eller intet alt säga; men läser man lr Ilackländers skildringar af detsamma, torde man dock komma på helt andra tankhar. Det är på langt når icke så kärlt, ensormigt och betydelselost, som man möjligtvis kunde tycka det vara; det beror bara på, huru man sedermera för andra åskådliggör denna uppfällning. Hvem vet ej, att i ätskilliga af lilvets mest prosaiska forbållanden kan ingjutas pvösi, likasom den mest poötiiska situation ofta blir utan all verkan på vissa sinnen. ber den ene Iran en mera upphöjd ståndpunkt blott halhylerar huru många lass hö den och den ängen, eller huru många stackar såd den och akern, eller nuru mänga samnar ved den och den skogen kunna gifva, samt anställer sina prosaisba betraktelser derölver, — der framträda lör en annan åskådares öga grönskande och mangsargade blomstermattor, leende åkersalt och skuggrika parker, hvilka tala till hans själs känslor på ett helt annat språk, än den kalla, beräknande materialismens. På samma sätt sorhaller det sig älven med en krigares i tjensten utsorda sredliga värf. Betraktar man dem endast och allenast ur den ögonblickliga egennytlans synpunkt, så kunna de väl förefalla mängen äskadare såsom bade gagnlösa, tidsödande och fulla af slard; men ser man något närmare efter, fäster man sig icke allenast vid yian, så ligger det i mängen krigarens så kallade eleka ett djupt allvar, och i månget hans loga bemärkta prosaiska värf en icke så obetydlig portion poösi. — Vär författare är visst icke nagon blind beundrare af uniformen och de med dess bärande förenade militäriska sysselsttningarne — långt snarare lutar han ät ett alldeles motsatt hall; men hvad han skildiar, skildrar ban med natursanning och lif, och om har äfven stundom doppar sin pensel nagot väl mycket i subjektivitetens färger, så äro dock de af honom tecknade handlingarnes och personernas objektivitet så ofvervågande, att man gerna lörlater honom detta lilla fel, och det så mycket hellre, som det är sina egna, i militärtjasten under fredliga förhållanden upplelda håndelser, hvilka han på duken öfverflyttar. Så. ex. se vi uti öfverste von T en krigare a den gamla, goda stammen; en man, som i ordets egeutliga och vidsträckta bemärkelse apsserat gradernae; en chef, som, genom att sjelf lyda, lärt sig att besalla. Det kunde vål stunlom tyckas som om den gamle mannen ibånd väl mycket fästade sig vid småsaker ; nen lägger man noga märke till hans valsprk: aOrdning måste varae, och erinrar Dan sig, alt ordning, så att säga, blifvit has andra natur, samt att ban af princip och övertygelse vill att hvarje hans underhafvande skall ikläda sig densamma, så får saken ett blt annat utseende, och man till och med