Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1846, sida 1

med sitt eget arbete, huru och hyur de vilja, under vilkor af att lefva lagligt och sedligt, så behöfva de ej tvingas dertill. Saknar någon sådan person tillfälligtvis arbete, genom egen försorg, så bered honom tillfälle att få kännedom om hvar ban kan få det! Inrätta i hvarje stad, i hvarje ort, arbets-byråer, der alla, som behöfva eller önska arbete, kunna anmäla sig, uppgif arbetets beskaffenhet , hvad de vilja betala eller fordra för det i dagspenning eller beting, samt finna upplysning om, huru många som söka arbetare och som söka arbete. — Har det allmänna åt arbetsklassen beredt en sådan anstalt; bar det besörjt, att genom offentligheten låta arbetaren i den ena orten få veta, hvilka arbetslöner och arbetstillgångar man bar i den andra, åtminstone i de närmast belägna; har det vidare betryggat honom, att, i händelse ej för ögonblicket arbete hos enskilte finnes, ban i ett frivilligt arbetsbus kan få någon förtjenst: se då, men ej förr, har man gjort allt, som behöfves. Den, som ej då vill hjelpa sig sjelf, ban må lemnas åt sitt öde. Att tvinga honom till arbete, dertill sinnes lika litet rätt som pligt, och det tvungna arbetet kan hvarken blifva lönande för det allmänna, eller för den enskildte. Att döma till arbete är icke allenast att nedsätta arbetets anseende, utan äfven att förrycka alla grunder för dess värde. De summor, som staten, eller kommunen, uppoffra, för att på tvängsarbetshuset hålla ett hundrade lättingar vill ett icke lönande arbete, nedsätter så mycket det naturliga arbetspriset för flera hundrade fria arbetare, att dessa, oaktadt all sin flit, botas med att oforskyldt blifva tiggare. Skall tvångsarbetets föremål blifva sådana sabrikers eller handtverks, som höra till de närvarande societeterna och skråen, hvilket man likväl nu har till princip att undvika, så gör det visserligen så till vida mindre ondt, alt dessa societeter och skrån, inskränkta till en viss personal, snart finna mindre tillopp af frie arbetare, således blott för en gång nedtryckas, då deras idkare nödgas söka andra orter eller andra sysselsättningar; men väljes för tvångsarbetshuset sådana arbeten, som utgöra föremål för binäringar inom en stor mängd enskilta familjer, hvilka utan dessa biförtjenster icke skulle kunna föda sig af husfaderns vanliga yrke, eller ordinära inkomster, så icke allenast bringas olycka öfver flera personer på en gång, utan man har beträdt en bana, som sprider osäkerhet i all framtid för all till afsättning ämnad hemslöjd, ty tvångsarbetsinräuningen kan i dag välja ett arbete, i morgon ett annat. Och hvem gagnar man? Den, som tvingas till arbete? Af bundrade sådana finnas ej tio, som räddas åt samhället eller återvinna håg för arbete, och desse hade säkert i alla fall försörjt sig, om de ej genom samhällets felaktiga lagar och nåringstvång bindrats, att af sig sjelfva göra det. De nittio, sedan de en gång, till största delen, säkert just genom dessa samma orsaker, blifvit usle, brottslige och utan heders-, utan sjellsländighetskänsla, förblisva lättjesulle, osedlige och likgiltige för allt, och skola allt framgent dväljas i dessa lättjans pensionsanstalter, för hyilka samhållets arbetande medlemmar måste betala, icke endast kostnaderna, utan äfven de vinster, som entreprenörer och förvaltning per fas et nefas deraf draga. Det är likväl på dessa ståtliga tvångsarbeten, som hela den visa författningen är grundad. bess verkningar kunna ej länge uteblisva att visa sig. Ållehanda-arlikeln har uttömt de skäl, som författaren säkert än en gång kommer att åberopa emot mig, i dessa följande ord: Ar då korrespondentens mening, att sysslolösa tiggare, hellre än att erbjudas och vara skyldige att arbeta åt andra, men för sin egen bergning, skulle berättigas, att utan all tillsyn och allt skydd få stryka kring land och rike, sill dess nöden, lättjan eller frestelsen tvungo dem alt begå brott, och sålunda gjorde dem hem