landsstrykare och brotislingar! Man gör till en borjan ingenting för barnavåärden. Det är ej min: mening, alt Staten bör eller kan taga till allmän vård hvarje barn; tvertom tror jag, att föräldravården är bättre, än den allmänna. Men de goda, ömma, seder och flit vårdande föräldrarne kunna uppmuntras och belönas; de fattige, men välviljande föråldrarne kunna understodjas; de hårda, liderliga, vanvårdande föräldrarne kan man fråntaga barnen för att genom dels ådomda ersättningsbidrag, dels allmän forsorg, rädda ungdomen från förderfvet. Af allt detta göres hos oss intet, åtminstone ej något af betydenhet, eller med kraft. På det sättet skulle likväl i den späda åldern kunna nedlåggas frö till undervisning, arbetsamhet och begrepp om ett sjelfständigt lifs lycka och värde. — Man bar först i sednare tider börjat göra något for barnaundervisningen. Det år dock att befara, att mycket återstår, och att af det lilla, som göres, det mesta går förloradt, dels genom förbiseende af det nyssnämnda ämnets vigt, dels genom de falska åsigter, som råda i de samhälls-angelägenheter, vi nu i korthet vilje vidröra. — Sedan nemligen barnavården och undervisningen, så pass de under nuv. föga tillfredsställande vilkor det förmått, lemna den unge samhällsmedlemmen åt sin egen verksamhet, möter han alla svärigheterna af våra, icke på frihet, förtroende, välvilja och menniskokärlek, utan på tvång, misstänksamhet, afund och de engång maktinflytelseoch fördelar egandes egennytta, grundade samhällsformer. Då förestår arbetarens och den mindre bemedlades barn alla vedervärdigheterna af ett samhällsskick, der icke endast all jord är inkräktad, utan äfven den sig jemnt sorokande menskokraften är på förhand disponerad af dem, som vetat att på mångfaldiga sätt at sig uteslutande bevara alla samhällets tillgångar och krafter. Nu ljuder emot ynglingen det, i alla fall visserligen naturliga och nödvändiga, men genom ett afskräckande yure tvång, nedstämmande budet: du måste arbeta åt andra, för att en gång få befalla andra att arbeta åt dig. Huru olika kåusla ingåfves ej, huru lyckligare verkningar skulle ej rönas, om detta trotsande bud utbyttes mot det cbristligare och mera uppmuntrande: Du skall arbeta för andra, på det andra må arbeta för dig! Men så år det icke! Här hos oss stå ännu näriogsoch handels-tvång, privilegierade förvärfsrättigheter och monopoliserade kapitaler, med all egoistisk hårdbet särdige att falla ölver den nybörjande samhällsmedlemmen, tvingande honom alt under uppoffringar af många slag tigga skydd, och lärdom och hjelp. beraf obeslutsambet, motvilja för arbetet, modlöshet vid tankan på framtiden, redan i det unga sinnet, — och då pu dertill kommer, att alla samhällets offentliga ljenster, i stället att med större uppmuntran sor fosterlands-sinnet, sjelfständighetskänslan och praktisk duglighet bero af menigbetsval, och vara uppdrag af allmänt förtroende, blilvit lagde i en centralmakts händer, hvilken genom de nästan till löjlighet utsträckta sordringarne på yiliga kunskaper inskränker för allmänheten tillträdet till dessa tjenster, under det att den sedan genom godtyckliga befordringslagar gör dessa kunskaper snart sagdt olverslodiga, står ingen annan utväg öppen, hvart ynglingen vänder sig, än att genast antaga tiggarens natur. Han måste tigga sig fram till medborgerliga rättigheter, i stället för alt kunna genom sjelfständig flit och omlanka förtjena dem. Han emotser en säker, obelönad träldom; men en sådan syn uppmuntrar ej till verksamhet; den vållar deremot, mest af allt, lättja, sysslolösbet och likgiltighet sor andras aktning, andras förtroende. Han emotser ett tiotal år af förödmjukelse och knapphet, ofta behof. Låtom oss skynda förbi de olyckliga vanor, som dessa förbållanden grundlägga, och som isynnerhet inom bandeln, och företrädesvis bodbandeln, till följd af så många särskilta felaktiga bruk, och till lika menligbet för handeln, som för allmänbeten, vålla så mången ung mans ofärd. Nog af: allt detta har säkert i verkligheten frambragt — — ER UV —