Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1846, sida 1

— ——————— —6— 0. s. v.; dersöre måste du, fastän du visserligen möjligen är lika kunnig som mången tjensleman, mången konstidkare, lika skicklig i handel och slöjder, som mången, hvilken blifvit borgare eller mästare, lika god bergsman och åkerbrukare, som de besutne, ovilkorligen tjena andra; och vill du ej göra det på de vilkor, dessa bjuda dig, kan du ej finna tjenst bos dem, så bjelper ej, alt du icke besvärar någon, eller att du lefver laglydigt och obrottisligt: du mäste dock i alla fall för embetsmyndighet, eller tjensteman, eller sockennämnd, eller lillsyningsman ådagalägga, att du kan dig ärligen försörja. (Se nya författningen 3 4.) Kan du ej bevisa det, så får du finna dig uti, alt vara underkastad uppsigt, såsom vore du en fånge; att inskränkas i valet af vistelseort, sastän du möjligen på annan ort kunde försörja dig ; samt att ingå på det arbetstvång, som man genom ett godtyckligt regeringspäbud behagat ålägga dig! — Om den ifrågavarande medmenniskan svarar: Men huru skall jag kunna bevisa, att jag kan försörja mig, på annat sätt, ån derigenom, att jag och de mina icke tigga, och icke begå brott ; alt jag betalar min utskyld, och ej begär er hjelp? Jag bar intet annat kapilal, än min och min familjs flit och omtanka; men lät mig blott få vara i fred; låt mig arbeta huru och hvar jag vill ; se här är min skattepenning ; här är mitt bem; det är en koja, det är hos en fauig vän — men det är nog för mig och maka och barn — Hvem berättigar väl någon, att då svara: Nej! du får ej bo här; du får ej arbeta för dig ; du skall dömas att arbeta på ett allmänt arbetshus, der man tager vinsten af ditt arbete för att löna uppsyningsmän och föda dagdrisvare — intilldess du giller bevisa alt du kan försörja dig, och du vet nu huru dei måste bevisas? flvem, frågar jag, berättigar dertill. Är det vål andan i regeringsformens 2 46, som säger : Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen förderfva eller förderfva låta till lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är ...... ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, o. s. v.? År det väl enligt Sveriges lag, som icke ens omtalar laga försvar eller lösdrifvare ?? Eller är det obekant, buru dessa tyranniska begrepp uppstätt? Vet man ej historiskt att visa, huru det så kallade laga försvaret först grundades samtidigt med adelns bemödanden att blifva egare af all jord, att endast lemna allmogen besittningseller brukningsrätt, att derföre uteslutande taga i sin ljenst så många, som de behagade, men inskränka allmogens rätt ända derhan, att ej en gång dess söner fingo vistas hos söråldrarne ester en viss älder, 0. s. v.? Har man glömt, att ordet lösdrifvare egentligen tilldanades för att få drifva folket till krigstjenst, och i synnerhet till de värfvade regementerne, då den frivilliga legan och värfningen visade sig svår, under de ständiga krigen? — Nej ! man vet det nog. Man vet, alt detta laga försvar, denna lösdrilveri-jagt, varil och ännu är en massans fortfarande träldom under de gynnade, som derigenom vilja disponera arbetet, utan alt till sitt råtta värde betala det. Så har, alltsedan träldomen i lag upphörde, den blifvit upprätthåller af de maktoch inflytelseegande klasserna, pä den af konunganaktens godtycke beroende ekonomiska lagstiftningsvägen. Så qvarstår den ännu, ehuru i en grannare förklädnad, men utom lag och mot 16 2 regeringsformens anda och bokstaf, den nya lösdrifveri-stadgan. Med denna träldom hafva kommunerna ingening att skaffa. Den är, såsom jag visat, icke f samma natur, som fattigväsendet. Försvarsösheten är en af den politiska makten tillonstlad förbistning i samhället, hvilken denna nakt sjelf är skyldig att afbjelpa. Får hvarje ——— en LÅ LL