Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1846, sida 1

icks insändes, 3) till tidningen Medborgaren , för att tillställas de vid Julirevolutionen dödade sransmåiis enkor och bårn, dels emot det politiska svärmeri, att ej säga den galenskap, som den s. k. St. Simoniämen den tiden bedref, med hvars läror (som allmänheten minnes) Medhborgarena ölverlylldes, och med en af hvars Chefer, den bekante Michel Chevalier, Hr Hjerta sjelf stod i enskilds skriftvexlina. Min mening är nu icke att steg för steg följa Ur lljertas politiska verksamhet sedan denna tid; jag har endast velat antyda, hvar man skall finna första spåret till sträten ; åtminstone skall man derigenom öfvertyga sig, att det varit innan undertecknad för 44 är sedan ens började utailva Dagl. Ållehanda, som han afbrutit de mera intima politiska relationerna med Hr 6. Hjerta, och att detta säledes, i icke den ringaste mån, haft sammanhang med den ställning till den nya Regeringen, som ej mindre Dagl. Allehanda än Aftonbladet och bela den öfriga liberala pressen (med undantag al korrespondent-asdelningen i G. II. och S. T.) efter tbronförändringen antagit. Min menius är ej heller att nu åter upplilva tvisten, huruvida det varit politiskt klokt eller ens houstitutionelt handladt af en ny Regering, att, på sätt korrespondenten i llandelstidningen yrkade, dröja hela 40 månader elter Konungens anträde till tbronen med Rikets Ständers samimänkallande. Jag försvarade i detta som i andra fall min bestämda ölvertygelse om snar Riksdagskallelse , hvilket jag ån i denna stund — — sina personer, d. v. s. som för bibehällande af sin enskilla, på sanning och rätt grundade öfverlygelse, uppossrat en hel framtid med allu de förmåner och utmärkelser, den kunde hafva att erbjuda, och som aldrig, under någon regim eller någon konjunktur, dagtingat med sill samvete om vara eller icke vara. — Att äfven lm Dalman med allvar och värma kampat i de liberales leder, vilje vi visst icke förneka, men denna kamp for den goda och rättvisa saken berättigar honom på intet sätt att förhäfva sig öfver en i samma ndla strill deltagande vapenbroder, ännu mindre att vil ja förringa och nedsalta hans värde. Mer an en och mer än många gånger har hr Dalman berömt sig af sin varlighet, sin öppenhet, sitt ridderliya sinnelag. YVi vilje visst icke förneka honom någon af dessa vackra egenskaper; men lillstå öppet, att vi icke förmå falla, huru de kunna stå tillsammans med det sätt, hvarpå han, gång efter annan, anfallit vår korrespondent. Den arlige krigaren förråder icke en vapenhro ders hemligheter: den, som för öppenhetens symbol i sin sköld, föraktar att komma fram med så dåliga och utnötta vapen, som obevisade beskyllningar; den, som för en sann rildersman anses och gålla vill, kan minst af allt nedlåta sig all förlala någon, eller all söka forringa det individuella värde någon kan ega, vare sig att denne någon är en fiende, en tillsalliy motståndare eller en metdtuflare. Sådan är åtminstone vår enskilta öfvertygelse. Att denna stundom i betydlig mån lårer skilja sig från fhar Dalmans, hafve vi oftd och nu sednast här ofvan haft tillfälle att erfara. 3) Hvad har detta med den pågående striden att shäsfa? — Vi undre just hvad Hr Dalman shaulle såga, i händelse någon af hans fordne eller nuvurande medarbetdre i Dagligt Allehanda finge det infall, att för hela vida verllen beråtta en hop småsaker; som inom redaklionen sub rosa silentii passerat? — Om det fölle gumman Minerva in att en smula kommenlera öfver detta Hr Dalmans obefogade sqvallrande ur skolan; så väge vi hålla tio emot ett, att hon i början eller slutet af sin lexa, skulle begagna den bekanta frasen: aFy lille; hvad han här s kämfutsigly