Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1846, sida 2

2:dra Cap. 45 2. — Der står: Ej må någon med ansökningar eller klagomål, som pi ett eller annat sätt röra tjensten, gå förbi besålhafvaren vid den korps, der han tjenar, sä sramt icke klagan mot honom ställd är. Den det gör; stralles ....... Manskapet extrajudicialiter. — Denna 2. ensam säger allt, hvad man tyckes kunna begära uti ifrågavarande fall, och efter den dömdes också Blom af krigsrätten 4), icke till prygel, såsom i tidningen oriktigt uppgifves, utan till den extrajudiciella bestraffning, som regements-chefen kunde finna för godt att ålägga. Det var sedan denne, som ådömde prygelstrallet. — Något sormsel var i detta hänseende således alldeles icke af Blom begånget, utan ett rent och tydligt brott mot instructjonen och den nämnda 2:n af krigsartiklarne 5). Nägon mannamån läg således ej heller i domen, ty allt var klart, om man be) Det är på en gång oförklarligt och i högsta måtto beklagansvärdt, att det i en och samma lag skall finnas paragrafer, som tyckas stå i så uppenbar strid emot hvarandra, som 2:dra kap. 45 2 och 15:de kap. 6:te 2:n af kongl. krigsartiklarne; men nog borde krigsrätten med afseende å den i målet åstadkomna bevisning, hvilken var sådan, att Blom icke kunde fallas till ansvar för obefogad klagan mot förman , hafva grundat sitt utslag på det för Blom lindrigaste lagrummet (135:de kap. 6:te 2:n) och icke på det strangaste (2:dra kap. 45 nde å:n), enligt hvilket han var förfallen till extra judiciell bestraffning för ett fel, som i sjelfva verket och enligt lagens uttryckliga ordaly-. delse icke var något fel. Det är ock denna brist på urskillning , detta icke med den strängaste råttvisas fordringar öfverensstammande sätt att se saken, hvilket vi förebrått krigsratten och som vi ännu i denna stund anse ådagalägga en auppenbar mannamåäno, helst då man besinnar, att krigsrätten sedermera styckade målet i tvenne delar, i stället för att i sin helhet underställa det krigshofratlens prösning, hvilken, såsom man sedan erfarit, utföll s å, att Blom hade sluppit sina 25 prygel. Enligt krigsråttens åsigt skulle Blom, afven om han förmått att mot underlöjtnant Hedelius förebringa full bevisning, hafva varil förfallen tll extra-judiciell bestraffning, endast af der skål, att kan förbigätt narmsle abefalhafvaren vid den horps, der han ljenaro, d v. s. kapten al Peterscus, som uppmanat Hedelws att 2 gånger om dagen piska honom, och som tillochmed, enligt hvad man af Bloms i protokollerna upptagna, ovederlagda uppgift finner, ä sjelfva mönstringsdagen slagit Blom med sabelklingan. Men han hade kunnat klaga för divisionsbefalhafvaren och regemenlschefeno, heter det. Ah ja, visst kunde han det hafva gjort; men icke hade han hjelpt sin sak dermed, ty han hade ju ändock gått förbi kompanichelen och således likafullt af denna orsak blifvit af krigsrätten dömd till extra judiciell beslraffning. — For öfrigt henställe vi lill hvar och en med sundt fornust och råttskänsla hegåäfvad menniskas beprifvande om man kan anse det vara ett blott munväder, en tom, betydelselös formalilet, nar generalmönsterherren, i enlighet med generalmönstringsinstruklionens bestamda föreskrift, söre förrattningens början ljudeligen ull manskapet yttrar följande verba formalia: akonungens nådiga yvilja är, art hvar man sker rätt; om någon tror sig ega skäl till klagomäl , äger han vatt göra anmälan derom här. — Egode soldaten nu ingen rätt att hörsamma och sig till efterrättelse ställa derna uppmaning , så