Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1846, sida 2

IdgRdll VullLI SiS I10TST IIII ct ROITPam-CUH0ö-, dapten af Petersens 2), och, om han der ej rhållit rätt, gått vidare med sin klagan, allt ofvan uppräknade ordniug 3). Men detta har dan icke gjort, utan gått direkte till generalnönsterherren; han har således felat mot sin nstruction, mot en honom gilven ordre. Låtom oss vidare granska krigs-artiklarnes ) Om också icke hvar och en artillerist är hemmastadd i krigsartiklarne, så kan det ju gifvas andra personer, som känna dem och fästa hans uppmärksamhet vid den honom i 15:de 6:le 2 krigsartiklarne utan några vilkor och omsvep medgifna rättighet att inför mönsterbordet andraga sin klagan, om han vet sig hafva skål, att en sådan, vare sig i ett eller annat afseende, framföra. Val vete vi, att instruktionen anbefaller artilleristen blind lydnad och följakteligen äfven en blind tro på instruktionens ofelbarhet; men om han, då han af en förman varder förfördelad, af en annan trovärdig och pålulig person blir underrättad om, att det gifves en svensk lag, som är gemensam för krigare af alla vapen, och att i den hans rättighet att anföra klagomål öfver lidna oförratter blifvit utsträckt vida langre, än uti den i många fall knapphändiga instruktionen, — månne hun äfven d å bara skall blindt tro, blindt hörsamma en enskildt föreshrift, som nödvändigt måste vara den allmänna lagen för hrigaren, d. v. s. krigsarliklarne, underordnad? — Vi tro det ej, och kongl. krigshofratten tyckes i detta fall vara af samma tanka som vi. ) Ja, så föreskrifver instruktionen ; men hvad slags rättvisa skulle val Blom tra sig kunna vänta af kapten Petersens, då, enligt Bloms uppgift inför krigsratten, det just var denne hans förman, som anbefallt underlöjtnant Hedelius mt två gånger hvarje dag taga upp B. och slå honom. ) Hvartill skola alla dessa omsvep tjena, då 13:de kap. 6:te z:n krigsartiklarne uttryckligen sladga, att vid generalmönstring underrätte monslerherren truppen, att hvar och en, som tror sig äga skal till klagan, må den framföra, när han i sin ordning till mönsterbordet framkallasd, samt att sedan kompaniet mönstrats och åter uppslalldt är, skall manskapet ytterligare tillsagas, att, om någon sin fulla rätt icke erhållit , sådant annu då anmälas mäa. — Låtom oss t. ex. antaga, att en artillerist eller någon annan krigsman, blifvit af en löjtnant eller underlöjtnant fororattad, och att han anför klagomål deröfver 4:mo hos kompanichefen, 2:o hos dlivisionschefen och 5:tio hos regementschefen; men att alla dessa, vare sig af vånshap, frandskap eller några andra förhällanden, i hvilka de kunna stå till den anklagade, visserligen icke rent af neka att föranstalta en laglig undersökning rörande den begångna förbrylelsen, men uppmana, tillsäga, förehålla den förorattade att afstå från sin anklagelse, utan att han dock kan förmås dertill; hvad blir följden deraf, om han sedan inför mönsterbordet förnyar och fullföljer sitt klagomål? Jo, i 99 af 100:de fall, att han får alla dessa sina, här ofvan uppräknade förmän till fiender ; och soresätter sig en förman just att söka sak med en underlydande, nog tinner han den, skulle han än behöfva gå flera är tillbaka i tiden för att mot honom utleta en, kanske redan förlåten och af de flesta glömd förseelse. Exempla sunt odiosa; men, vid Gud, de saknas icke, och det tillochmed sådana, som skulle kunna komma håren på en rättänkandes hufvud att resa sig af fasa och afsky .... År det då icke vida bättre, att soldaten, om han så för godt finner, utan alla omsvep framför sin klagan inför generalmönsterherren? Han har åtminstone då sparat sig tren