Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1846, sida 2

Metella smålog sorgligt. — Jag skulle vilja, — sade hon. i det bon emellan ssingrarne pressade saften ur en drufva, — se mitt lif sörslyta lika hastigt. — Min syster är då myckef olycklig? — Luigi, förlåt mig den smärta jag förorsakar dig; men den luft. som jag här inanstas, qväfver och skall döda mig. Mitt hoppressade bröst beholver en friare luft och min äregiriga blick en större horivont. Jag skulle till och med vilja vara olycklig, om allt dodligt måste invigas åt sorgen. Jag föredrager olyckan och döden, framför detta enformiga lit. — Akta dig Metella! vägen som for till äran begränsas at bräddjup, hvaruti många nedstörta. i:varfor har du icke samma enkla och lugna sinne, som jag? fvarfor har icke ödet gifvit vår sar en själ och en bilduing långt öfver sitt stånd? Det högre vetandet är för dig en olycksbringande eåfva. Den unga slickan gaf sin broder armen, utan ati svara, och vändle om till sitt ensliga hem, till hvilket Luigi följde henne. Några mårlader derefter, då natien hade kastat sin bemlighetsfulla slöja öfver himlen, utgick ell fruntimmer, insvept uti en stor kappa, från den gamla Gcronimos hus, smög sig ned uti trädgården, der hon svart blef lika fri som soglarne, hvilka flydde vid ljudet af hennes steg. II. Det var Metella. Hon flydde sin fars hus för att i Rom söka förverkliga sina poetiska drömmar. kn mängd af folk strömmade på gatorna i grannskapet af theatern Y alle. Equipagerna rullade långsamt efter hvarandra och stannade vid theaterns peristyle. Hela romerska folket hade samlal sig, för att höra en ny improvisatrice, som nyligen hade anländt