Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1846, sida 2

Ol det ar ljuft alt minnas sin barndoms slydda är, Då gossen fick bland idel rosor vandra! Du var den blyga liljan i denna blomstervär; Yi lekte helst, vi shulle ha hvarandra. Nu hoppet vågar trada med minnet i förbund, Och ner till Gthaelsven från Odens gamla lund På tankens vingar går så lätt au svåfva. Så linge elfven rullar sin rena silfvervåg I hafvets fann, så lange lamlens sljernor På såstet klara lysa, så länge står vår håg Med tacksam tro till Eder, hulda tärnor. Och när en gång i hemmöt vi njuta mödans lön, Då komma vi val också ull Eder med en bön, Som långe vi i våra hjertan gömde. Du varma modershjerta för dina söners väl Du hlappar ömt, Dir karlekt aldrig sviker: Och uti lifvets stormar Du trogna syster-själ, Ej heller du från brodrens sida viker. J viljen miet taga, I kunnen gifva blott, Men bästa lack vi veta, den hafven I ren fått, Ty vår nillsiqnelse er alltid följde.