Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1846, sida 2

Med tanhen hellre, an der Svea ställt Sim ungdoms kärntropp upp på ljusets fält, Ilt genom vunna striders segerfröjd Lyr lifvet öfras? Faslan fjerran rajd, Er vandrinj gludler oss; vi följa den, Som vannens öden följas af en vän. Vi ane mödorna af edert lif Och le vid echa alada tidsfördrif. När sist, kring landet vidt, det gick ett tal Om Walborgs fest och Nordens Carnaval, Den första Maj, då tanhte mången så: CO, den som finge scenen närmre stå Cch se de unga hampars glada tig dch riddarspel vid Fyris gamla våg! — Men andra tankar denna blåste bort, Och höst och vinter kommo innan kort. Se! rintren flyr alltren med snabba steg, Och grönskan lågger sig på åhrens teg; Flyttfogeln landar glad vid Nordens skår Och Walborgs muntra fest är åter när. Då tanka vi på eder än en gång, På edert friska lif, er sköna sång. Den sången stiger nu mot himlens sky Så ren som förr; den klingar lika ny Med hvarje vår ur evigt unga bröst; llen sången lefve intill tidens höst! Må glädjen följa er! men adlen den Med minnet af en moder, syster, vin, Som, lenenad qvar i dlshkrad fosterstad, Till Gud för edert väl så ofta bad. Vi glömme ej: ett minneslecken tag, Du glada ungdom, på din jubeldag, Och bår det för dig högt i solens sken, Och håll dess hjerlsköld ljus och blant och ren, Liksom ditt eget hjerta. — IIimlens frid Ledsaqe dig från nu till evig tid! theborgs Damer af Götheborgs Nation Upsala, med anledrming af en ät nationen, Det bodde uti Viken i våra fåders tid En kamnaslam med ahta Nordiskt sinne; På hafvets vågor flögo dess drakar ut till strid — Den striden lesver än i troget minne. Men qvinnan satt allena i hemmets stilla ro Och tankte uppå älsklingen, som lenmade sitt bo, Alt segrar och ett hjeltenamn sig vinna. llon sömmade af silke, IIon virkade af guld Den segertön, Hon ville honom gifva; Men bästa lönen blef dock att Hon var honom huld Och ville honom äfven huld förblifra. Så konuno de så glade, så foro de igen Med lust till nya strider, de iappre Vikens min, Ty rannerna i hemmet dem ej glömde. Det sinnet ifrån fådren till barnen gått i arf, Fastin med andra tider andra seder, Ty ifrån fordom lefrer i nya tidehvarf Den samma kamp för gammal tro och heder. Ej blodig klinga drages, men andens svärd det är, Och qvoman annu sommar banerel, kämpen bar, IIon sjelf är an det skönsta seger priset. Haf tack, Du vima qvinna, behagens ljufva mö! IIaf tack Du fosterbygdens sköna dotter! Din fana ur vår stolthet, om vi lefva eller dö, Ja huru än må falla ödets lotter. i Med troheten i skölden den visar oss framåt, Och gamla Götha lejon oss följer på vår stråt fFörutan trots, men ock förutan fruktun.