Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1846, sida 2

på duell och me! ett pistolskott hotat afskedade ryttmästaren Tchingueri, på hvars besallning han en dag bekommit 100 prygel. Eller berättelsens uppläsning, införes den anklagade, belaggd med fjettrar, af 4 soldater, som höllo sina blottade klingor öfver hans hulvud. Auditoren uppläser ännu en gång rapporten, och ordföranden säger till den anklagade: — Hvad svarar du? Anguel. Vi voro inqvarterade uti byen Solotvine. Ryttmästare Tehingueri och jag råkades ofta hos byens kyrkoherde, som hade en förtjusande dotter, hvilken ryttmästaren träget kurtiserade, Jag talade också någongång med Eudoxia, hvilket hos min ryttmästare väckte en orättvis svartsjuka. I den tron att jag var hans rival, för bjöd han mig att någonsin mera sälla min fol i presthuset. Jag lydde enligt min pligt. Imellertid skickade mig ryum: östaren, som emot mig närde ett oförsonligt hat, en dag att ba uppsigt, öfver hästar, som man satt på gräsbete, två mil från Solotvine. Knappt hade jag ankommit till stället, förrän ryttmästaren helt oförmodadt inträffade, och, utan att säga ett enda ord, utan att hafva något skäl för alt straffa mig, lät afkläda mig och befallte sedan soldaterne, som befunno sig der, alt gilva mig 100 prygel. Denna befallning. blef omedelbarligen verkställd. Före hundrade slaget svimmade jag; smärtan och skammen hade kommil mig alt förlora medvetandet. Förd på sjukhuset, låg jag der temligen länge sjuk af feber och mina blessyrer; vid min utkomst derifrån, hade ryttmästare Tchingueri nyss tagit afsked. Jag ansåg mig som skymfad, vanhedrad, och det var med glädje jag fick veta att min bödel åter blifvil min like, emedan han helt och hållet lemnat ljensten. Jag begaf mig till honom för att begära upprättelse af honom, såsom hvarje man med hjertat på rätta slället böt göra: han vägrade och körde ut mig på ett brutalt vis ur sitt hus. Hän