HNUAMd hafve vi att lIåå4A af Historien? Bibeln är himmelens bok; historien jordens. Det skulle visserligen vara förträffligt, om bibeln, såsom sig vederborde, älven vore jordens bok, d. v. s. om allting här i verlden stode i ofyerensstämmelse med de läror, som bibeln innehåller; om den i bibeln sörkunnade frihet och jemnlikbet öfverallt herrskade bland jordens bebyggare; om de kunskaper och de regler, som den bestämmer för dem, hvilka önska blilva medborgare i det himmelska tiket, vore nog för dem, som äro medborgare i det jordiska. Thy värr är dock, i allmänbet taget, förhållandet icke sådant. Ville en individ, med bibeln ensam till vägvisare, genomvaudra jordlifvets labyrinth med alla dess hors-, asoch bi-vågar, så skulle han utan tvifvel komma i en svärare beligenhet, än den man, om hsilken sagan förtäljer, att ban ville äkande färdas genom landet med de nattliga stjernorna till vägvisare på sin okända strat. aEKempla sunt odiosaw, men ett enda torde dock pa detta ställe icke kunna skada. Hurulunda skulle väl den individ slå sig ut, hvilken i våra dagar lolle på den idden att gilva den Högste äran och tro detta vara nog? — Den himmelsbe Guden kan väl for mången vara rätt bra; men vi halve mycket avledning att befara, det en jordisk regent hos de fleste gäller betydligt mera. Rangordningen dessa stora makter emellan bevisar bäst, hvilhen af dem, som menniskorna i allmänhet gifva företrädet. Den khan exempelvis uttryckas på följande sätt: Vär nådige Gud ger oss elter årstidens beskaffenhet solsken och regn, frost och mildväder, klara och mulna dagar; ban later grödorna vexa, och vålsignar odlarens mödor; men allt detta oahtadt kan det dock falla vår allernådigste Konung in att räkna landets deraf soljande välständ sig ull godo. Gud får, när man appositionsvis skrifver om Honom, åtnoja sig med den simpla benämningen Han; men en furste, en konung, en kejsare (bevars väl!) måste under enahanda sorhallanden betitlas med Högstdensamme och Alherhögstdensamme. Man bor sålunda icke förundra sig öfver, att den guddomliga besallaingen: (Glfver Kejsaren. hvad Kejsaren tillhörer och Gudi hvad Gudi tillhörerla esomolstost blir uppfattad och sorstädd så, att man skall gifva gAILIerhögstden sa mmed nästan allting; men den allössbe nästan intet. A andra sidan hafva äfven menniskorna under olika tidpunkter sunnit, att bibelns befallning : eNår någon slår dig på det ena hindbenet, så vänd honom äfven det undra tillla är något opraktisk ; ty när regenterne hasva slagit folken på det ena hindbenet, och desse, i enlighet med bibelns soreskrift, älven väåndt till det andra och derpå erhallit ett sornyadt slag, så har merändels all id sraga uppstått, huruvida de ånyo skulle lata regenterne soruja dessa experimenter, eller om turen att släppa till skinnet nu vore hos des-e sistnämnde. Vanliglvis hafva diskussionerna, rörande denna sak, ändats dermed, att de tvistande komarit i lusven på hvarandra, u an attafbida hvarken det sorsta, eller det andra slaget. Bibeln har sålunda, som man ser, i vår tid blifvit något opraktisk. Den biuhas numera nästan endast såsom ett slags conto-eument mellan Gud och menniskorna, utan att från dei as sida något synnerligt blilvit gjordt, för alt efter den tillvågabringa några afskrilningar. Men har på detia sätt en bok, som innehaller stora skatter, i visst hänsennde gåt förlorad för lifvet, så har detta dragit försorg om iillvågabringandet af en ny bok, hvilken äfven innehåller tika skatter — skatter, som icke rost och mal kunna förtära ; skatter, hvilkas värde icke är beroende af börskursernas stigande eller fallande, och som hafva den egenskapen att dagligen förökas. Lilvet har skrifvit lilvets hisloria. Denna är en bok för iorden. lvil