Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1846, sida 1

— husprotokollen likväl icke alltid lemnat de mest aklningsbjudande bevis — då har ock en föresyn lemnats till hela den stora embetsmannahopen, att, blott den kan undandraga sig det juridiska ansvaret, så må den ega hoppet ätt kunna uppnå de högsta, de vigtigaste platser i samhållet, fastän de ådraga landet och folket de ögonskenligaste lidanden och visa ringa omvårdnad om det allmännas fördel. Sidan var den ganska påtagliga, den tydligt uttryckta meningen af min framställning. Hvad skulle jag haft för anledning att eljest syfta mot grefve Posses personlighet? Men likväl har män i denna framställning sett ett sådant ändamål, och i en artikel: Ställningar och förhållanden; i hvilken Aftonbladet den 8:de April, genom sin skildring af de reaktionäres och konservalives närvarande ganska hoppfulla belägenhet, sjelf visat sig vara på god väg att ifrån å4väntares blifva atvislareH bar det funnit nödigt att reservera sig emot densamma, genom en i förbigående ivryckt förklaring: att det dej kunde gilla toven af det klander, som emot denna utnämning varit infördt i Gotheborgs lslandelstidning. ? Härom är icke vårdt att vidare förlora ett ord; ty hvad i detta afseende den ena icke gillar; kan gillas af en annan, som betraktär saken ur sin samhällsmoraliska sunpunkt. Åstonbladet har ej tänkt sig den. bet har ej sjelf yppal det; iy det har jemte en försäkran om att dess alsigt med artikeln icke är att uppträda i opposition emot regeringen, förklarat sig öfvertygad, aatt bon verkligen bär en progressiv tendens, och aalt denna delas af den nya justilie-ministern , samt derigenom för allas ogon visat, alt det är i tron på denna tendens, som Aftonbladet utur nyltighets-synpunkten står särdigt att understodja en Posse-regerings system, om detta motsvarar de progressiva äsigterna. Detta må ingen sörtånka Aftonbladet; men det bör ej heller finna besynnerligt, att det finnes andra, och sådana, som måhända i den progressiva rigtningen skulle våga sig vida längre, än det, men hvilka likväl icke ett ögonblick skulle lor nyltighets-principen asfvika trån den samhälls moraliska, osvertygade att denna aldrig ostraffadt asidosättes. Detta mi vara allt; hvad som behölves, för att afsluta en räkning, hvilkens saldo blott framtiden kan bestämma. Detta torde visa sig snarare, än mängen förmodat och någon bör öusha. (Ai