Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1846, sida 1

— Nej, — svarade hon; — men Don Joseph spelar så vackert. — Var så god, — sade jag till honom, — ätt sjunga något för mig; jag är en passionerad älskare af er nationalmusik. — En :a god herre, som ger mig så ypperliga cigarrer, kan jag icke neka en begäran, — sade Don doseph muntert och sjöng och ackompanjerade sig på niandolinen. Hans röst var sträf, men dock behaglig, melodien var melenkolisk och bizarr; af orden förstod jag icke det ringaste. . — Om jag icke mis-tar mig, — sade jag, — sä var detta ingen spansk visa, Den liknar de Zerzicos, jag har hört, och orden äro visst baskiska. — Ja, — ssvarade Don Joseph med en mörk min. Han lade mandolinen pa golfvet, korsade armarne och betraktade med ett sällsamt attryck af svarmodighet den slocknande elden. Belyst af en lampr, som stod på det lilla bordet, erinrade bans på en gäng ädla och vilda ansigte om Miltons Satan. Liksom denne. tänkte kanbända Joseph på den vistelseort. han lemnat. på den landsffykiy han ådragit sig genom sina brott, Jag försökte att alerupplifva samtalet, men han svarade mig icke, och var försjunken i sina mörka tankar. Den gamla gumman hade alleredan lagt sig uti en vra af rummet. dold bakom ett söndrigt täcke, som hängde öfver ett snöre. Den lilla flickan hade följt henne in i detta rum, som var förbehallet det täcka könet. Min vägvisare reste sig nu upp och bad mig tölja sig at i stallet; men vid desse ord for Doa Joseph upp, som om han blifvit väckt ur en sömn, och sporde honom i en häftig ton, hvarthän han gick. — FF stallet, — svarade Antonio. ij — Hvad har du der att göra? Håstarne hafva foder. Lägg dig här, din herre skull dertill gifva sin tillätelse.