Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1846, sida 1

skinn, en rödbrun häst ..., det var intet tvifvel underkastadt! Vi ankommo till värdshuset. Det var sådant den främmande skildrat det för mig, det vill säga, ett af de uslaste västen jag sett. Ett stort rum tjenade på en gang till kök, matsal och sofrum, och genom ett i taket anbragt hal gick röken ut, eller stannade rättare sagdt och bildade ett moln nägra fot från golfvet. Längs väggen säg man 5 eller 6 mulåsnetäcken, det var de resandes sängtäcken. Tjugo steg fran huset reste sig ett slags skjul, som tjenade till stall. I denna förträffliga bostad funnos inga andra menskliga väsenden, älminstone för ögonblicket, ån en gammal gumma och en liten flicka på 10 eller 12 är, begge sotsärgade och höljde i ömkliga paltor. — Detta är då allt hvad som aterstår af Munda Baeticas befolkning! — sade jag. — O Cesar! O Sextus Pompejus! hvad J skullen blifva förvånade, om J kommen tillbaka till verlden. Då den gamla gumman fick se min reskamrat, låt bon undfalla sig ett rop af öfrerraskning. Ack! Sennor Don Joseph! skrek bon. Don Joseph rynkade ögonbrynen och höjde den ena handen så hotande, att käringen straxt tystnade. Jag vände mig till min vägvisare och gat honom genom en omärklig vink att förstå, att han icke behöfde säga mig nagot angående den man, medihvilken jag skulle tillbringa natten. Aftonmåltiden var bältre, än jag förmodat. Man serverade oss på ett litet bord, som var en fot högt, en frikasse på en gammal tupp med ris och en mängd spansk peppar, sedan spansk peppar i olja och slutligen G as pacho, en slags sallat af spansk peppar. Tre så starkt kryddade rätter nödgade oss att ofta taga vär tillflykt till en stänka med Montillavin, som var temligen drickbart. Då jag efter måltiden säg en mandolin hänga på väggen, sporde jag den lilla flickan; om hon kunde spela på den.