Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1846, sida 1

Article Image
ställde; men på längt när icke med den sullständighet och öppenhet, som varit önskvärd och som ändock i längden är den enda nyttiga och soljdrika. Man har deri visserligen blottat ätshilligt, som djupt inverkar på vår närvarande ställning, men på långt när icke allt, icke det vigtigaste; ty de personliga förhållandena kunna väl valla mycket ondt, liksom mycket godt; men det blifver dock alltid principerna, som, i fråga om en regents eller en regerings ställning till folket, afgöra det hufvudsakligaste. äro desse öfverensstämmande med en ädel, upphöjd, menniskovänlig, verksam och forbättrande politik, så skola de uträtta mera, än allt, hvad de dodliga krafterna förmå; ty de frön, de sprida i tiden, skola uppspira och uppvexa till herrliga träd, i hvilkas skugga och skygd hela generationer skola lefva i säkerbet och trefnad. Allt synes imeilertil visa, att de principer, som vär regering omfattat, icke äro sådana, som de kunde och, efter nationens allmänna önskan och solkombudens redan tätt och osta uttryckte tänkesält, borde vara. beri ligger det beiänkliga, och det är detta, som så lätt iogilver misstro och tvifvel. Imellertid är det, såsom redan antydt blifvit, icke allom gifvet att inse den saken. Mängden säster sis vid de mera påtagliga, de personliga förhållandena, och antager derefter grunderna för sitt omdöme, sitt handlingssätt. Också har det visat sig, att man, då jag t. ex. i milt bref om justitie-ministern grefve Posses utnämning yttrade mig öppet och oförstäldt om olämpligheten af densamma, ansett klandret röra personen, hans enskilta lif och hans individuella politiska tänkesätt. Jag syftade likväl på intet af allt detta; jag åsyftade att visa, buru en princip, en stor, vigtig, samhällsnödvändig princip, blifvit osvertrådd, hvilket förr eler sednare måste lända till stor skada för vår samhällsmoral. bå i en monarkisk stat, der regenten utnämner till embeten, efter att höra silt räd, till rikets högsta embete upplyftes en person, som i underordnade befattningar visat sig oförmögen att kuuna till landets fördel leda och handhafva dessa; som dels genom bristande eftersyn, dels genom sina åtgärders åndamålsvidrighet, ådragit landet så betydliga uppoffringar och förluster, och som i intet afseende visat sig äga de statsmannaåsigter, de philosophiska och juridiska kunskaper, hvilka såväl behöfvas i detta ögonblick för justitie-departementets ledning, och på sin höjd kan tillerkånnas ett slags parlamenlarisk talang, om hvilkens användande riddarei — — — AeE

17 april 1846, sida 1

Thumbnail