Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1846, sida 1

Carmen.) EFTER PRO-PEn MERHRIMGE. Antonios hemlighetsfulla tecken, hans oro, några ord. som undduppit den obekante, och isynnerhet hans ridt af !) mil och den föga tillfredsställande förklariug, han gifvit deröfver, hade allaredan bildat mitt omdöme om min reskamrat. Jag kände tillräckligt den spanska karakteren för att vara försäkrad, att jag hade intet att frukta af en man. som ålit och rökat med mig, Hans närvaro till och med var ett säkert skydd emot hvarje obehagligt nöte. Man träffar icke hvarje dag farliga vä-en. och det har ett visst interesse att befinna sig tillsammans med ett sädant, isynuerhet när man märker att det är mildt och tamt. Jag hoppades att så småningom bringa den obekante till mera örsrolighet. och oaktadt min väg visares blinkninga med ögonen förde jag samtalet på strätröfvare. Dot förstar sig, att jag talade om dem med aktning. Det var då i Andalusien en beryktad bandit vil namn Joseph Maria, hvars bedrifier voro i allas mun. Om jag var vid Joseph Marias sida? tänete jag. Jag berättade de historier, jag visste om deme hjelte, och uttryckte högt min beundran tör hars tapperhet och ädelmod. — Joseph Maria är endast en stympare, — sade den främmande kaällt. — Gör han sir sjelf rättvisa eller är det en öfrerdrifven modesi från hans sida? tänkte jag; ty vid bättre betraktande af min reskamrat bade jag kommit att på horom använda Joseph Marias signalement, hvilket jeg sett uppslaget på gatbörnen. Jo, det var han sjelf. Blondt här, blä ögon, en stor mun, vackra tänder, små händer; en fin skjorta, en sammetsväst med silfverknappar, damaskor af hvitt — ——— ) Se N:o 80.