Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1846, sida 1

—7 — — genom detia sätt, att låta sin svenska regering visa ifrån sig hela reformen till ett semtonmannaråd, utan alt låta henne sjelf förklara sig för några principer, icke ens för dem, som sjelfva standsrepresentationen under medvetandet af sin uselhet högt uttalat ; utan att uttrycka en uppriktig mening om brodralolkets represeutativa sormers lämplighet; utan att lemna ringaste uppmärksamhet åt de formella och mödosamma arbeten, hvilka redan finnas af behöriga utskott och stånd egnade åt frågans utredning; ja, utan att ens ma af statsministern omtalas de talrika, betydelsesulla och allmänna tänkesättet utvisande petiljoner, som ioom 40 till 42 år af folket afgilvits: det tyckes, säge vi, som om ilans Majestät just härigenom snarare aflägsnat möjligheten till de skiljda meningarnes och interessenas snara forening; y. då ingen vet regeringens me. ning, så halva interessena öppet salt att strida på lil och död sinsemellan. Ått inbilla någon att de skulle respektera de fromma förlikningsförsöken af en rådslående forsamling, som icke utgätt ifrån folket sjelf, eller af det blifvit bemyndigad till att uttrycka dess mening, utan som för hvars mans ögon framstår såsom snarare tillkommen genom någon lottkastningsprocedur, hvilken lika gerna då genast kunnat begagnas till bestämmande af ett nytt förslags principer, som till utväljandet af ett nytt förslags auktorer; detta torde nog snart visa sig vara eu misstag. Så länge icke den, folkets makt utofvande, ansvariga Regeringen vill ställa sig framför hela folkets mening, eller öppet sätta sig i spetsen tor hela folkets interessen, så skola ståndsfördomarne gifva sig utseende af kloka, nyttiga ameningar; ståndsprivilegier och klassegennytta skola kalla sig riksvigtiga cinteressen; v och förvirringen skall för alltid hindra de emeningaro och ainteressenp att utbilda sig i samhållslormerna, hvilka genom erkännandet af menniskorätt och menniskovärde allena kunna motsvara mensklighetens och dess fraktioners, nationernas, behof och billiga anspråk; Tankarne kunna visserligen vara delade om lämplighelen af en komwittö, och äfven om de utsedde personernas mer eller mindre lämplighet ; men alt släppa kommitgen rent af ut på utmarken, för att söka vishetens sten, utan att ens antyda hvar den ungefär han finnas, heldst sedan man halt bevis uppå, att dess lige ungefär är för allmänheten kändt, — det är ett slags gäckeri, såväl med uppdraget, som med dem, för hvilkas bästa man vill låtsa, att den skall oppletas. Om olämpligheten deraf äro säkert ameningarner icke delade, sastän de enskilda dinteressenas på olika sätt srojda sig deråt. Ått det allmänna interesset lider deraf, det torde ingen kunna neka. Skulle man taga statsministerns vidare ordande, angående sättet för kommittkens verksambet såsom verkligt allvar, så bafve vi bär, i stället för en sekular-uppläcät, ett sekular-arbete att molse. aFörsta föremåleto bar nemligen synts bonom böra blifva: att upptaga och närmare utreda frågan om de brister och olägenbeter, som vidlåda nationdl-representationen (skall väl vara stånds-representationen?) i sitt närvarande slick.v Om icke i detta fall kommitterade få åberopa allt, hvad derom redan blifvit af Stländer uttaladt, af Utskott utredt, af atmärkse tänkare och författare antydt, af hvarje våltänkande riksdagsmen beklagligen pröfvadt, utan man skall tillvägabringa utlätandet derom genom debatter mellan kommitterade, så synes redan derpå ingen ända blifva. Då ban vidare, äfven i denna enkla fråga, ansett angeläget alt påkalla en särskild undersokning si bvad mån, vader samhållets utveckling, nya medhorgarehlasser och samhällsinteressen uppstått och ega giltiga anspråk på hittills saknad rost vid behandlingen af sosterlandets angelägenheterv; så har man svärt att losrycka sig från den tron, att bans hogvälborenhet dermed vill låta förstå, att de gamle aklasserna och interessena hafva en så obe