Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1846, sida 1

nu mindre, än kroppen, tillhöra vårt väsende, vårt rälta jag, t. ex. värt stånd, vår sormögenhet, vår ställning i samhällslitvet, de personer och ting, öfver hvilka vi hafve att råda och befalla, ja, bvad som är ännu mindre väsendtligt, än allt detta, blotta namn och ord äro det enda, som vi tänke på och eriure oss, när vi tale om oss sjellve. Huru många menniskor finnas icke, som, när de tala om sig sjellve, sällan dermed förstå något annat, än en person af ett visst kön, så och så gammal, af den eller den storleken, hållningen och utseendet, hvilket man lärt känna af — spegeln; född af den eller den familjen, i det eller det ståndet, och som har den eller den titeln, det eller det embetet, så eller så stora inkomster, bor der eller der, os. v. Alla dessa ting böra dock vida mindre, : än sjelfva den kroppsliga organismen, till menniskans våsende; de äro blott dess skuggor, skuggor, säge vi, af den kropp, som dock icke är menniskans rätta jag, som hvarje ögonblick fördunstar i luften och som vi tid elter annan icke igenkänna, älminstone icke så, som viigenkänne det väsende i oss, som tänker och som under alla dessa yttre förvandlingar igenkänner och erinrar sig sjelf. Det är icke vår afsigt, att härstädes uppehålla oss med att granska alla de. skadliga följder, som hårslyta af detta dubbla sätt alt betrakta oss sjellve och af den ölvervigt, som den underordnade delen af denna dualism, den kroppsliga, yttre, för våra sinnen sornimbara, eller blotta skuggan af densamma, utöfvar på våra betraktelser och omdömen om oss sjelfve, till mehn för det inre och stadigvarande väsendet, vårt egentliga och rätta jag. Vi skulle då behöfva genomgå de vigtigaste lärdomar både i religionen och sedoläran, — en rekapitulation, som vi för denna gängen måste öfverlemna åt läsarne sjelfve att anställa, under det att vi skride till en undersökning af några andra orsaker till vissa våra villsarelser vid bedömandet af oss sjelsve. Det ofvanomföormälta dubbla sättet att betrakta oss sjelsve kan, under vissa vilkor och inskränkningar, stå tillsammans med det rätta; felet består blott derutinnan, att vi särskilja ting, sem icke borde särskiljas och anse den underordnade delen af vårt väsende för något vida mera, än den ädlare delen af detsamma. beremot fiunes det äfven andra begrepp, som rent af upphäfva hvarandra, ett dubbelt Jag, som innesattar en fullkomlig motsägelse. Ett sådant jag föreställer man sig, när man t. ex. säger: i om jag nu vore ung, skulle jag icke ånyo handla