komligt säkert och med full lislighet kunna erinra sig, bvyad de tänkte och kände under den ud, de voro sjuke eller friske. Men en man bar aldrig varil qvinna; den fattige har, i allmänhet taget, icke försökt, hurudant det är alt vara rik, har ingen ersarenhet af, huru ban skulle tänka och handla, i bändelse han befunne sig i besittning af stora rikedomar; och iugen, alls ingen har varit den person, som ban inbillar sig vara, när ban säger : 4Om jag vore i den eller den menniskans ställe.4 — Vi vilje nu betrakta själens omdömen om sig sjelf i förhållande tull andra. Allt, hvad som som angar oss sjelsve, tänkes och tornimmes af oss med oändeligen mera passion, än hvad som angur andra, och denna passion gör, att menniskan gansba ofta bedömer enahanda handlingar ur en helt OEM synpunkt, uär hon betraktar sig sjelf, eller någon annan såsom upphossmen till desamme; äshorlunda när hon är den bandlande (aktiva), ån gär hon är den lidande (passiva) personen; annorlunda når hon skall råda, belalla, sormana, undervisa, stralsa, än nar hon skall välja, lyda, undervisas eller bestraflas. Det gifves ganska många forhållanden, då det bäst utrustade förstånd varder liksom slaget med blindhet, när saken angär det sjellt, och under hvilka det icke skulle vara i stånd att fatta de allratydligasle praktiska sanningar, om det icke för nagon tid, atminstone si länge, som det öfverlägger saken, föreställde sig vara en annan person och, som taiesältet lyder, satte sig i en annans ställe. Detta är orsaken, hrarsore den store lärate, som så väl förstod att bedöma menniskans innersta, inneslöt alla vära pligter mot andra i den regeln: Allt hvad J viljen, alt menniskorna skola göra eder, det görer J ock dem! Denna visa lärdom ar icke blott en moralisk, utan åfveu eu politisk regel. En mennisha, som någorlunda gifvil akt på sig sjelf och sotn vel huru läti passionerna kuuna, utan all man ens mörker eller anar det, förvilla förståndet, skall tvilvelsutan hos sig sjelf och sina beslut inalra sörmärkt en betydlig skillnad, när bon förändrat det spörsmålet: ahvad hon sjelf borde 86få i ot visst svart forhallande?ad till det: ahvad bon under Samma förhållande skulle råda en annan all g6ra? Denna fråga år knappt gjord och besvarad förr, än man i sitt sinue sormärker en stillhet och ett luen, som sätter oss i stånd alt lått och hastigt inse det, som förut tyckses oss vara ollrasvårast att afsora. Det sanna, det naturliga, det rätta, änsländisa, billiga, kloka och lörsigliga sättet all handla på, erbjuder sig, så till säsandes, af sig sjellt. Vore det blott alltid lika så lätt att bibehålla samma tänkesäll och osvertygelse, når vi kaste om spörsmalet, och det salunda icke är fråga om hvad andra, utan hvad vi sjelsve böre och skole göra — ett obestridligt bevis för, att svårigheten i all känna de sanningar, som angä oss sjellive, icke ligger så mycket i förståndet som sast mera i passionerna, och att, om dessa icke funnes till, vore al själsoch sedoläran, af lagkunnigheten och statskonsten intet tydiigare , intet wera bestämdt, än det, som behötves till befordrande af meniskans hcksaligtret. Vissheten af alla de mathematbiska vetenskaper, som äro byggde på den yttre sinuliga ersarenheten, samt på vara askadningar af och betraktelser bneL den for oss lörnjmbara ;