Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1846, sida 2

störande och skadlig, består ej i användandet al chlorkalk, utan är det endast en ren, klar, chlorgas-losning i vatten, hvarmed garnets blekning bedrilves. Suledes kommer aldrig någon chlorkalk, eller kalk, i beröring med garnet, och blifver det således älven en afgjord omöjlizhet, att någon chlorhalk kan stadna eller lästa sig uti tradarnes fibrer, hvarsore jag måste sorklara för uppenbar osanning, att breflörfattaren kunnat, vid sönderdelandet at trådarne, i någon vid Götheborg et Jonsered tillverkad segelduk, finna den ringaste, älven med tillhjelp af mikroskop, synbar chlorkalk-partikel. Om äsmledes författaren verkeligen funnit cblorhalk i trådarne af segelduk, har denna duk ej farit af Götbeborg et Jonsereds tillverkning, utav troligen Ryskt fabrikat. Men i afseende på den omnäwada chlorkalhblekningen, far jag äfven upplysa ett annat forbalande, som ävnu mera ädagalägger omöjligheten. af författarens uppgifter och ersarenhetsrön. — Alltsedan 1840 bar, vid Götheborg et Jonsereds fabrik , den egeutliga segelluken, till större delen, ej fått högre grad al blekuineg , än så kallad balfblektV, och vid denna blekning begagnas ej annat bleknings-ämne, än lut under kokuing och behorig lakning, hvarjemte garnet medelst machin tlivigt skoljes i reut rinnande vatten, samt saledes ej kommer i beröring med någol cplor, eller kalk. bet är endast de sinare sorterna duk, sasom Bramduk och Linneduk, samt den segelduk, som afnämare bestämdt yttrat sig önska att erhålla sullblekt, hvilken, sedan uyssbem. tid, i vissa fall, behandlats med den förut omnämnda klara chlorgas-lösningen. Det blckningssätt, som vid Jonsered, eller Gotheborgs-labriken, användes, kan således ingalunda försvaga garnets styrka, utan är tvärtom, enligt både vetenskapliga grunder och praktisk erfarenhet, för garnet vida förmanligare, äv det äldre blekningssättet; och jag anser mis älven bora meddela, att bade baltblekt och chlorbleht duk blisvitaslerlaldiga gånger försökt för, att utröna dess styrka, samt alt man sor dessa exI perimenter begagnat våf, gjord af oblekt garn, al ballblekt och eblorblekt garn, och väf, lorförfärdigad af dylika garnsorter, men som en längre tid satt ligga boprullad. vid dessa försök har ock fullkomligen adagalagts. att duken ingalunda lörsvagats genon blekning eler läggning. I de tropiska zonerna bar hallblekt auk befunnits sti bättre emot solens starka sörtåringskraft och brännande hetta, härledande sig deraf, att solsträlarne verka på blekningen af de ännu i duken varande vextsärgämnen, och derigenom ej så hastizt angripa sjelfsve fibrerne, som vanligen å helblekt vål är fallet. Men hvad som är bra på ett ställe, kan vara tvärtemot på ett annat ställe; således möjligen i de Nordiska varmsuktiga climaterne fullblekt duk vara att prelerera, emedan den, säsom befriad från alla vextsärgämnen, ej har samma benägenhet att antaga jordrota, som halfblekt eller lakad duk. — Sä mycket rörande blekningen; nu till välningen! Cenom handspinning blir garuet alltid mera lågigt och ojemnt, än medelst machinspinning. Det fordrar saledes under väfningsproceduren mera klister, som gör det stelt och mera benäget att antaga jordrota. Genom machinspinning deremot blifva bampausi tågor bå möjligaste jem——— — —— — — Il nom. och han blef liggande utsträckt på marken,