Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1846, sida 2

— — nom, och han blef liggande utsträckt på marken, betagen af ett stumt vanmäktligt raseri. — Nu, — sade negern, — ej vara alt frukta; vara annars ena äkta djetvul! — Du är sårad Salomo? Lät mig se, om det är farligtt — Åh ingenting att tala om. Ja ha skalla hård som sten; kula bara , snuddabe skinnet. Massa! Massa! ja hört ropas; ja hora miss Ilarriets namn! : Vi sprungo straxt till stranden: en bekymmersull röst ropade: oTarrieth Jag närmade mig full af förundran och hopp och sag miss Monti i sin fars armar. Herr Monti hade blifvit upptagen af ett skepp, hvars bestämmelse var at ständigt kryssa kriog Bgahamabanken för att rädda skeppsbrutne. Samma fartyg hade sedan mött slupen, a hvilken skonertens styrman och besättning befanno sig. Den skändlige Burder blef jemte dem innestängd i undre skeppsrummet och öfverautvardades i rättvisans händer. Man begyute haus process. De med sand och aska fyllda kistorna och tunnorna, som man fann pi klipporna, lemnade tillräckliga bevis på hans brottslighet. Han skulle dö en förbrytares död, när det lyckades honom utt fly ur fängelset. Men han skall icke undga en rättvis försyns straft. När nu Harriet. min dyra maka, med behagligt leende star vid min sida, när den vördnadsvärde herr Monti, vittne till sina barns lycka, gerna erinrar sig de; öfverstandna farorna, när Salomo, befriad fran sin grymma husbonde, sasom trogen tjenare lefver glada dagar i vart hus — hvem hafva wi alle denna lycka att tacka för? .... jo. sjö-assnransen. Slul.