Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1846, sida 2

lyssna och se sig omkring. Sedan han länge sök! mig med sina blickar, utan att upptäcka mig, tog han vägen till de begge fruntimmerns tillllyktsort. Jag soljde honom i storsta hast, öfvertvgad, all jag blott uppfyllde sjelfförsvarets pligt, om jag törst angrepe honom. Jag hade nästan uppnått honom, när Salomo plötsligt visade sig vid min sida. Men i samma ögonblick hörde oss kaptenen, och vände sig om. Vid anblicken af negern utstötte han en forfärlig ed, jag sag en pistol blanka, skotiel gick af, och den olycklige Salomo låg vid mina sotler. — Massa! massa! ni rädda miss IIarriet! — ropade han till mig. All rusa på mördaren, slita honom hans andra pistol ur handen, fatta honom vid strupen och kastå honom till marken, var tör mig ett ögonblicks verk. Han gjorde sig los från mina armar, reste sig upp och gat mig en dolkstöt i skuldran. Han ville gifva mig en till, men jag lemnade honom icke tid dertill, utan fattade honom om lifvet och tryckte tillsammans bröst och armar på honom, Han rasade likt ett vilddjur, gaf ifrån sig ett doft rytande och fraggan stod honom kring munnen. bjettrad genom en honom öfverlägsen kraft, söhte han att sarga mig med tänderna. Med ytlersta ansträngning arbetade han emot de bojor, i hvilka jag böll honom, så alt vi sluttigen begge två sollo på klippan och med sammanslatade armar sökle att Ofvervaldiga hvarandra. Det var en kamp på iif och död. De begge fruntimren, sour val icke igankänt mig, hade flytt al torskräckelse? Rodasm uttvindes mina krafter; blodsförlusten malsade mig; jag kände mina imuskler gifva efter för min motståndares våldsamma ansträngningar; hans band kramade mig om strupen och hotade att qväfva mig. I delta ogonblick tor en svart arm förbi mina ögon. Herr Burder al neger: kastad till marken, släppte tag; det lyckades oss all binda ho