Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1846, sida 1

ga. sida, veckade benhläder af purpur och guldbrokad, en hvit musslinsväst, brodderad med perlor, slöt sig sa till bröstet. att alla dess honturer afiecknade sig derpå, slutligen hängde ett bredi skärp af blatt siden ned öfver skuldran till knäet. Hennes glänsande svarta har var alskildt i flera flätor, uti hvilka sulto hvita jasminer. hvilkas doft är väl starkt för europeiska näsor, men mycket omtyckt af Judieus unga qvinnor. Panna. näsa, hals; öron och armar voro belastade med de mest olika guldsmycken. Omkring anklarne deremot och tärna af hennes fina fötter voro anbragte kedjor och ringar af silfver, evär guld skulle vanhelgas genom att pryda de lemmar, vid-kepelsen törklarat för vädla. Slutligen hade slafvinuorna, hvilkas förrättning det var att kläda drottnivgen , hyearken förglömt att mala en frans kring ögoneu för att förhöja deras glans eller sätta roseufärg på hugerändarde och fotbladen. od det 6gonblick. då slafvinnan upplyfte förhänget för att insläppa Enropöenr, kastade dro tningen, gripen af en orillkorlig blygsamhetskän-la, em stör rosenröd med silfverfrunsar kantad fiorslåja Öfver sina skuldror. — Sätt dig, herr riddare. — sade hon till Sombre, sedan denne hekat pa öigt sätt: Jag tror. att vi aliaredan känna hbtarandra, och att det icke är förstå gangen ödet för oss tillsammans. Ditt namn är, om jag icke misstager mig, Sombre. och du tjenar Mahratternu. — Mitt öde. evarade äfventyraren. bar allaredan en gäng beskärt mig den äran, att se en stor furstiuna, söm är lika så modig sow Nama; och så skön; som Leila; Mitt hjerta upphörde at sla af skräck; då jag ag henne störta fram på stridsfället; sedan den tiden har det slagit nåftftigt af kärlek vid minnet af hennes skönnet. Mabratterna äro usla tjufvar; men gif mig bara en här och jag skall till intetgöra dem