mot det stora målet, mot det mål, som visserligen ännu kan ligga sjerran och som måhända ingen af den nuvarande generationen får se uppnådt; men vid hvilket dock en gång våra esterkommande med glädje skola stå och tacksamt vålsigna värt minne. Ett litet poöm, halladt Nårshelsuing till folkete och infördt i N:o 7 af denna tidning, bar äfven gifvit den goda Posttidningen åtskilligt att grubbla på, och resultatet af detta grubbel har blifvit, att författaren, II:r L—n, äfven är en det hvitglödgande hatets kämpe. Vi hafve aldrig förut vetat, alt H:r L—n är Poblack, och vi hafve våra stora skäl att förmoda, det Posttidningen får svårt att bevisa så verkligen vara sorhallandet. Hvad nu sjellva poömet beträffar, så kunne vi på intel sätt finna, alt det andas nagot hat, utan tvertom uppmanar det folket till förtröstan på sin konung och denne till förtröstan på sitt folk, i hvilken uppmaning väl icke något ondt och riksfördersligt kan ligga. Visst är det sannt, alt författaren önskar folket mera frihet, än att blott skaka på bojan, nemligen friheten alt äfven br yta densamma ; men då ban antager Konungen såsom ledare al denna folkets handling, så kan man väl icke gerna tänka sig densamma såsom ett alster af något försluget rabulisteri, utan såsom en produkt af Regentens och folkets gemensamma vilja. — Man skall verkligen vara ett sadant Sondagsbarn, som Posttidningen, för att se spokgestalter midt på ljusa dagen och tro sig höra Marseillerhymner i hvarje srihetsandande sång. IIvad bevisar väl allt detta annat, än alt Posttidningen och dess parti dkänna i loften, att atmosseren icke är fullkomligt ren, utan att någon fara är i annalkande, ehuru de mojligtvis änuu icke fått sigte på det åskmoln, som i sitt sköte bär den blixtstråle, hvilken är bestämd att splittra det halflormultnade träd, under hvars nakna grenar konservalismen uppslagit sin lägerstad 2.. Om Posttidningen af en ärlig motstandare ville taga ett ärligt råd, så skulle vi tillstyrka, att så litet som möjlig t yppa den räddhaga, som bemäktigat sig dess inre. Val aflägsnade den väl icke genom ett sådant försigtighetsmätt det, som komma skall ; men den undveke ätminstone att blottställa sig för hopens åtlöje och sina antagonisters sakasmer. Vi vilje dock icke härmed hafva sagt, att Posttidningen bor visa ett mod, som den icke eger, eller spela en till utseendet behjertad pohrons omkliga roll; vi blott råde dess redaktion, att icke i förtid afbränna några larmsignaler och lita slormklockan gå. ben tid torde nog komma, då begge dessa nödbjelpstecken ganska väl kunna beholas, och det vore då bra ledsamt, om det singe Posttidvingen på samma sält, som herden i fabeln, hvilken så ofta utan grund bade ropat på bisland mot vargens anfall, aw slutligen ingen mera lyssnade till bans skri, när denne verkligen infann sig och borjade sill blodsarbete bland färabjorden.