Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1846, sida 1

utgorxas ål de begge lVNAnnamnda lamihhernas barn och vägra slägtingar. Lagman T., här mera utförligt skildrad såsom medborgare, samiljlader och vån, är en af dessa sorträllliga karakterer, som inom det manliga allvarets och värdighetens yttre omklådnad hyser ett varmt och menniskoålskande hjerta; en all: varlig och kraftig vilja att städse verka för det goda och nyttiga, samt detta lugna, resignerande mod, som, utan att sorhäsva sig i lyckans och medgangens dagar, möter den oförutsedda motgången med den tröstande tankan, att alven den i Forsynens hand oftast är ett inedel lill belrämjande af högre alsigter. I prosten L., lagmannens barndomsvän och själslorvandt, får läsaren göra bekantskap med en sann evangelisk lärare af de ädlaste egenskaper. Vi anföra såsom bevis derpå hvad han om det ansvarsfulla presterliga kallets pligter på ett ställe yttrar: Latom oss lära det uppvexande slägtel alt kämpa mot en medfödd förderfvad naaKtur, med alla dess begär efter hvad som ostrider mot Guds lag och menniskors vål, samt att troget uppfylla sina timliga pligter, säsom medel for eviga ändamal; lära det att soha noje i nyttan och en tacksam njutning af Guds gafvor i tiden; men rigta hoppet på olyckan i less fullkomlighet, åt grafvens andra kolda sasom det rätta lis, för hvilket vi äro askapade: att med få ord, anse tiden som evigbetens plantskola och uppsastringsanstalt, Åder vara bojelsers varande, sorädling och sulllandiga hängilvenhet ät Cuds vilja, är vilkorel för var sanna välfärd och eviga salighet. Låtom oss söka all göra dessa begrepp tydliga och älskade, att sjelfve gifva de goda exempel, uppmuntringar, räd och allt bistand vi kunana åt vara lörsamlingsb oar — så skola vi med Guds hjelp för en kommande tid utrota bebofvet af bade nykterhetsoch sångelseanstaller i stort, fastän tiden väl alltid shall bära sill ogräs bland evighetens hveteskordar. Men detta, sortsar prosten, kär min tanka om en kyrkoherdes pligter. Pa ett annat ställe yttras : Prosten L. var i allmänhet mycket fördragsam med olikbet i religionsmeningar och såg vanligen mera till hvad menniskan bar i jerlal, än hvad hon samlat i minne och tankar. berföre sade han ofta, vid sragan derom: Den eviga sanninen, likasom det naturliga ljuset, bryter sig i lera lärger, och alla äro de sköna i den mån de äro rena, samt verkningar af samma sol och ej af vådellar eller irrsken. Måähända är deras mangsald en fullkomlighet anera. Så tänkte och handlade Prosten L. Lycklige de församlingar, som ega sådane lärare ! Lagmannen och posten, nära grannar och tillfälligtvis boende 1 samma nejder, som sett deras barndoms glada lekar, förena äfven sin kraftfullaste alders verksamhet, att med de stora resurser, som spilsbildningen och hjertars ädelhet, i forening med den aktning och det anseende; de ega, Drmar åstadkomma, för att kring sig sprida lycka, belatenhet och glädje. Härvid intråfsar (brad som icke alltid är fatlet), alt de begge vännerne i sina menniskovänliga sträfvanden troget understödjas af den qvinliga kärlekens hela hångifvenhet hos sida lika tänkande och förträffliga makar. bet är ur deuna af den wiza sanningen så småninsom verkade inre öfverensstämmelsen makarne emellan, som forf. hemtat grunddragen till dessa hånförante målningar af äktenskaplig kärlek och huslig ycka, al vänskapens tro, och barnslig tillgilfvenba, af hvilka shildringarne esa så många att samvisa. Vi nämnde måhingar och kunna; för att ännu längre sortsäta liknelsen, så kalla de afdelningar, i byilke bokens innehall förekommer, hvarochen ned sin särshildta öfverskrift. I den första af em kallad, En Michaelidag sörekomma tvenie barn, den sextonariga A