Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1846, sida 1

man vara viss om framgång i handel och följahiligen äfven i äktenskap — Men .... — Se så min son, nu tala vi ej mera derom. Wilhelm kände för väl sin fars envishet. för att vidare tala i detta ämne. Likväl kunde ban ej sa helt och hållet dölja sitt daliga I umör, ait ej tecken der-af syntes på hans ansigte. Men gubben fäste ej afseende dervid; helt lugn stoppade och patände han sin pipa. Imedlertid lät porthlockan för andra gangen höra sitt skarpa ljud, nästan på samma pang hördes stegen af en häst på garden, och bandhundarne började att öfverljudt skälle. — Ah! ah! — sade maitre Worden — på hun darnes skall, förmodar jag att det är en fremling som kommer; Wilhalld. se efter hvem det är. Den unge mannen närmade sig föustret. — Min far det är en ryttare! — ku ryttare? .... Hvad vill man mig? I detta ögonblick inträdde den gamla pigan. och öfverlemnade sin hnsbonde ett bref; denne kastade genast övonen på siaillet. — Styrelsen I — utropade han. och hans vanligen lugna ansigte antog ett oroliat utseende. Woerden uppryckte hastigt förseglingen. utvechlade brefvet och läste. Wilhelm följde med ängslan sin fars rörelser, men han lugnade sig snart; ty hans fars utseende antog allt mer och mer sitt förra lngn. — Det är mycket bra; jag antager — sade olumligen Werden. Efter att hafva klemnat brefvet till sin son förhlaf hån tanktull. Den unge mannen genoumag brefvet med en par ögonkast. Det var en begöran från styrelsen att få syrahundrade tasen stycken sill, att lefvereras om en manad. till fransyska arntens underhall. — wimelm! — utropade hastigt gubben, väckt ur sin turktulbet — jog har sart en idee! Du skall