Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1846, sida 1

—!7 ———————— — — — — — full visshet, när det utgör en nödvändig följd af en i sig sjelf viss och nödvändig princip. Men dessa principer kunna icke äter sjelsva härledas, emedan de i detta fall skulle upphöra att vara principer; och ännu mindre kunnå de hemtas från det ändliga; bvilket just är det alltigenom beroende och härledda. Skall det alltså gilvas ett verkligt och icke blott bypdthetiskt veta, så måste det ock gilvas absoluta, d. ä. obetingade; i sig sjelfva vissa och öfver det andliga fullkomligt upphojda principer för detta veta. — Då vidare dessa principer utgöra just det, som gifver vetat dess visshet och alltså tillhöra hhrart och ett veta, såvida det är ett verkligt veta: så måste ock dessa principer nödvändigt gå före hvarje enshildt och konkret veta; ty hvart och ett veta är såsom vela just genom dem belingadt. Står det nu fast, att det öfverhufvud icke gisves något vela, om icke tingen fattas; såsom de i och för sig sjellva äro beskafsade; stir det vidare fast, att detta icke är möjligt, utan för såvidt tingens absöluta principer inses: så är ock klart, all savida det gilves ett veta, det ock nödvändigt mäste gilvas en ubsolut method för vetat. — Men huru är nu en sadan absolut method möjlig? Vi bafva redan i det föregående anmärkt; all vi endast då fatta tingen i deras sanning, vär vi sJta dem, såsom de af Gud sjell fattas: dersore är ock en absolut method för vetat endast såvida möjlig, som vi äga medel att bedoma tingen i enlighet med det gudvmliga förstandet; For att saledes kunna fatta det ändliga i dess sanning, måste vi söka att utforska allt varandes urgrund; ty sättet, på hvilket det ändliga beror af Gud, eller; hvilket innebär detsamma, sättet, på hvilket Gud tänker tingen, är allena det, som gilver sasthet ät värt veta. Vi bafva härmed visat, att, om det öfverhufvud gifves ett veta, så mäsle det ock gifvas en absolut method för vetat: gifves det åter en absolut method för vetat, så måste det ock jifvas en vetenskaplig kunskap om det, som utgör Guds väsende. År det nu skönt; att i det ändligas sser beundra Guds uppenbarelse: but mycket skönare alt utsorska det gudomliga sorstandet sjelft, hvars tänka tillika är det skapa; genom hvilket de ändliga tingen framkallas till existens ur sitt intet! Denna forskning tillhör, enhiat Aristoteles; metaphysiken, eller den forsta philosophien. llon handlar om den oföränderliga, eviga, i och för sig varande substansen; och är den första och högs a af alla vetenskaper. Ty hon är en gudomlig vetenskap i dubbel mening: lörst eme