Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1846, sida 1

så kan vårt veta om dem icke till arten vara atskildt från det veta, som Gud sjelf har om dessa ting; ty datt en triangels vinklar tillsammanstagna äro lika med 2:ne rätao, detta kan icke vara annorlunda i Guds, än i menniskors omdöme, såvida denna sats verkeligen uttrycker naturen af sjelfva saken. Gifves det alltså en skillnad mellan gudomligt och mensbligt veta, hvilssbet väl ingen är daraktig nog att bestrida, så mäste denna åtskilnad ligga uti något helt annat, än i naturen af det, som utgör vetats innehåll. Förtjenar nu det veta att kallas ett absolut veta, som tillika är ett Guds eget veta, så är af det nyssnämnda klart, att vårt veta om de ändliga tingen är ett absolut veta, enär det, hvad sjelfva innehallets natur beträlsar, icke är nägot från det gudomliga vetat älskildt. bet är derföre i sanning ett stort och berrlist företräde, som blifvit menniskan framför jordens alla öfriga varelser förunnadt, att, om ock hennes vela är inskränkt till de ändliga tingens krets, hon dock sormår fatta dessa, sådana de i och for sig sjellva äro. Ilvarje ändligt ting framställer sålunda ett Guds omdöme, är en uppenbarelse al llans väsen. Vi hafva alltså bevisat, hvad vi närmast hade att bevisa: alt om vi öfverhufvud hafva ett veta om de ändliga tingen, detta vårt veta också nödvändigt måste vara ett absolut veta. Vi vilja nu ga vidare. ka ny fråga framställer sig nemligen, den: huruvida det är möjligt, all fatta de ändliga tingen, sådana de i och för sig äro, utan att hafva fattat Guds väsende; eller, huruvida icke den, som förnekar vetat om Gud, om han vill vara konseqvent, nödvandigt också måste förneka det andliga vetat, ja! öfverhufvud hvarje sanning, uf hvad slag den ock Ma vara. Denna troga skola vi nu forsoka att utreda. Då värt veta om de ändliga tingen, såvida det är ett verkligt veta, nödvändigt mäste innebära vissheten derom, att tingen verkligen i och för sig sjelfva äro så beskafsade, som detta vart veta ultrycker, så kan det, som gilver detta veta dess visshet, omöjligen vara att söka hos de ändliga lingen; ty det ändliga är alltigenom ett härledt och beroende, och om det ena beroende oupphörligen ponerades såsom vilkor för det andra beroende, så skulle vi härigenom aldrig hinna upp till någon visshet, och följaktligen skulle iche heller nagot veta då kunna gilvas. Säge vi alliså, att det gilves ett vera, sa mäste det ock gilvas principer, på hvilka detta veta Ytterst stödjer sin visshet; ty ett veta äger endast då