Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1846, sida 1

ICOmSUCBECEÅåUCTSKAm(EFTER MARIE AYCARD.) Deborah var då Publikens brav alla dagar den lyckligaste flicka i verldenorop förtjuste henne. Hon emottog tjugo förklaringar; an ville en lord förma henne att emouaga en diamant; en annan gang skickade en alderman henue ett ekipasch. Hon skickade allt tillbaka, kon vägrade ullt, fri, glad, utan att tänka på lyckans ostadihät, utan att bekymra sig om morgondagen,. Hon utöfvade ett oinskränkt välde Öfver treune berstoner: sina begge kamrater och lordeas son. flonu böll dem genom sitt koketteri i ovisshet och underkufrade dem genom bvarandra. Hou hyste för alla tre och i olika grader en känsla af företräde, som icke gående ända till kärlek, förorsakade henue hvarken sömnlöshet. eller bekymmer. Till raga pa lyckan stillade sig mistress Ducrows svartsjuka, som icke varit utan sina ledsamma följder för Deborah, och hon fick slatligen den älskvärde Little-Love och den graviteliske Bishop att lefva i godt förstand med hvarandra. En afton, nuder det hon dansade en munter dans på sin hvita häst, gjorde hon ett felsteg och förloräde takten. Ducrow, glömmande att han var inför publiken, gaf henne tva eller tre goda rapp af piskan, hvilka en man, mindre het, än Ducrow, skulle gömt till morgondagens repetition. Publiken knatade, och en dagbladsskrifrare uppträdde i sitt blad emot ett slikt beteende. Han började med den satsen, alt det engelska folket var det adelmodigaste folk i verlden, att det alltid tog parti för den svage emot den starke. att den vördnadsvärde Martin ingifvit — flera petitioner emot djurens stympning, och emot dem, som slå eller misshandla dem, hvaraf följer att en Engelsman, värdig att vara I ) Se N:o 21.